Advent är verkligen en härlig tid. Jag väntar in i det sista innan ljusstakarna åker fram i fönstret. Det får bli i morgon eftermiddag när lite städning är gjord. Det var en präst som lite pedagogiskt kallade advent för advänta. För vi väntar på honom som ska komma. Jesus, som ska födas in i världen. På första advent läser vi texterna om hur Jesus rider in i Jerusalem. Samma händelse som vi läser om på Palmsöndagen, men med en annan nyans än att Jesus är på väg mot korset. På första advent är det konungen Jesus som vi hyllar. Han som vill att vi öppnar våra hjärtan, gör porten bredare i våra hjärtan så att han kan rida in och slå rot. Vi hyllar den konung som kommer med fred och frid. Inte med strid och vapen. I advent förbereder vi oss på julen, och förr i tiden var det mer än faste-tid. Men att fasta och avstå måste inte stå emotsägelse till glädjen. Kanske kan vi ger mer tid till glädjen om vi inte låter så mycket annat ta plats i hjärtat. För det är mycket annat än Gud som aspierar på plats i vårt medvetande inför julen. Mycket kommers och komersialism vill pocka på.
Det ligger något gott i att vänta, vänta in, det bygger upp förväntningar i oss. Låt oss därför göra förväntningarna enkla till jul! Höga! Men på det sättet att vi lovar oss själva att försöka öppna upp och göra våra hjärtans portar större för vår nästa och för Gud. Gud begär inte mer.
Välkomen till kyrkan i Advent!
