Den Heliga staden!

Jag kan inte lyssna mig mät på adventssången "Den Heliga staden" tyvärr är den inte så vanlig som inslag på 1a advent och vid diverse julkonserter, så det får bli spotify.
Det är fjärde advent i morgon, och som vanligt rusar adventstiden förbi.
I morgon får vi ägna Maria Jesu moder vår tanke. Och i år när världen står i brand, står den utsatta familjen som tvingas ta emot ett nyfött barn i ett stall på ett jordgolv oss väldigt nära. För det är verklighet för många flyktingar. Julevangeliet och Marias beklämmande situation är vardag, är just nu! Bibelns ord för mig är så verkligt. Tycker ärkebiskopens julhälsning var så bra, när hon konstaterade att det varit många oheliga nätter genom alla tider. Men med Jesu födelse föds tron och hoppet om att en gång kommer frid o fred på jorden. Det finns hopp!!! Eller som i adventssång jag nämnt ovan. Ett nytt Jerusalem som skall bestå!

Johannes tvivlaren

I söndags var det 3e söndagen i advent och då handlar det om Johannes Döparens uppgift att bana väg för herren Jesus Kristus.
Söndagens text handlar om Johannes som sitter fängslad efter att ha trampat på för många ömma tår i maktens koridorrer, bl a kritiserat Kung Herodes sexualmoral. Johannes vet vad som väntar honom och kanske väcks det ett litet tvivel hos honom att Jesus verkligen är den Messias han väntat på eftersom han skickar sina lärjungar för att fråga Jesus om han är den de väntat på eller om de ska väånta på någon annan.
Kanske är Jesus inte riktigt så som Johannes föreställt sig. Själv har han levt asketiskt i öknen och kraftfullt predikat omvändelse och levt långt från stadens sus och dus. Jesus däremot lever mitt ibland människorna, hög som låg, de som ansersig rättfärdiga och de som i världens ögon är besudlade av synd. ´Där hos dem verkar Jesus.
En av alla fina saker med denna text är att Jesus också bär tvivlet, t o m den rättfärdige Johannes döparens tvivel och skickar iväg hans lärjungar med ett glädjebudskap. Hur mörkret vänds till ljus. Så som det rakt in i våra dagar gör för många människor som kommer till tro.
Och fortfarande verkar Jesus genom helig ande på de mest oväntade ställen!

Alla julens måsten

Det är inte alla år där november och början av december kännts så mörkt som i år. Det har inte varit många soltimmar och det verkar vara fler än jag som påtagligt i sin kropp märker av bristen på solljus. Därför tycker jag också det var länge sedan jag längtade så mycket efter adventstid som i år. Att få ställa upp ljusstakar i fönstren och lysa upp omkring sig.
Vi har nu lämnat första advents feststämmning och gått in i det som faktiskt är lite av en fastetid i vår kyrka. Och vad ska det vara bra för då, att fasta innan jul? På samma sätt som i fastan inför påsk finns det alltid en poäng med att avstå, avstå kommers t ex för att fylla den tiden med det som är riktigt viktigt. Vår nästa, oss själva, och Gud. Att fasta från mat är en sak, men det finns mycket inför jul som tar vår tid, som till och med stressar upp oss. Många måsten. Advent är förberedelsen av ankomsten, därför kan vi i vårt innre göra förberedelser för att ta emot honom som kommer i lugn och ro.
Det kan vara svårt att släppa taget om alla måsten inför jul, men jag tror det är något vi kan öva oss i. Våga vända trenden och oss själva. Rikta blicken mot krubban som snart får fylla oss med ljus, världens ljus!

Advent!

Advent är verkligen en härlig tid. Jag väntar in i det sista innan ljusstakarna åker fram i fönstret. Det får bli i morgon eftermiddag när lite städning är gjord. Det var en präst som lite pedagogiskt kallade advent för advänta. För vi väntar på honom som ska komma. Jesus, som ska födas in i världen. På första advent läser vi texterna om hur Jesus rider in i Jerusalem. Samma händelse som vi läser om på Palmsöndagen, men med en annan nyans än att Jesus är på väg mot korset. På första advent är det konungen Jesus som vi hyllar. Han som vill att vi öppnar våra hjärtan, gör porten bredare i våra hjärtan så att han kan rida in och slå rot. Vi hyllar den konung som kommer med fred och frid. Inte med strid och vapen. I advent förbereder vi oss på julen, och förr i tiden var det mer än faste-tid. Men att fasta och avstå måste inte stå emotsägelse till glädjen. Kanske kan vi ger mer tid till glädjen om vi inte låter så mycket annat ta plats i hjärtat. För det är mycket annat än Gud som aspierar på plats i vårt medvetande inför julen. Mycket kommers och komersialism vill pocka på.
Det ligger något gott i att vänta, vänta in, det bygger upp förväntningar i oss. Låt oss därför göra förväntningarna enkla till jul! Höga! Men på det sättet att vi lovar oss själva att försöka öppna upp och göra våra hjärtans portar större för vår nästa och för Gud. Gud begär inte mer.
Välkomen till kyrkan i Advent!

Varför drop-in dop?

I morgon är det dags igen. Det blir drop-in dop i Lextorpskyrkan. Vi har redan några barn av olika åldrar som kommer. Det känns väldigt gott.
Varför drop-in dop då?  Bl a som att visa på ett enklare(men inte mindre högtidligt eller giltigt)  sätt att döpa sitt barn. Där dopgudstjänsten är i centrum och där dopet inte blir en kostnadsfråga, för församlingen bjuder på dopkaffe och tårta för dem som vill.
Gudstjänsten blir församlingens högtid och mindre ett kalas för närmaste familjen.
Jag har svårt att tänka mig att drop-in dop på något sätt konkurerar med den vanliga dopgudstjänsten, utan det blir mer av ett komplement.
Så välkomna alla till Lextorpskyrkan i morgon lördag för drop-in dop! Synes:)

Konsten att vara nöjd!

Det är tydligen så att om alla människor skulle leva som oss i Sverige, så skulle det kräva 3,7 jordklot. Man kan verkligen säga att vi lever över våra tillgångar, och sorgligt nog är det på någon annans bekostnad. Vi lever i ett konsumtionssamhälle där vi matas med reklam så att vi nästen börjar tro att vi faktiskt "ÄR" det vi konsumerar. Ett samhälle där status i form av kläder prylar resor och boende starkt präglar våra liv och vår identitet.
Allt mer börjar jag fundera på att göra ett uppror mot detta. Starta en konsumtionsbantnings-rörelse. För jag tror att vi är så starkt präglade av detta att vi faktiskt måste öva oss i konsumtionsbantning, sakta men säkert mot ett mer hållbart leverne. För visst är det lite otäckt att shopping i vår tid faktiskt kan vara ett fritidsintresse, eller ett lördagsnöje. Och jag tror att få människor helt allvarligt tror att vi blir lyckligare ju mer vi äger(åtminstonde vi som redan har allt av det nödvändigaste)
På söndag är det Tacksägelsedagen. Då får vi faktiskt möjlighet att tacka för allt vi har, och jag tänker steget vidare tacka för det nödvändigaste och be om kraft att kunna avstå det som vi egentligen inte behöver, till förmån för någon annan, eller moder jord.
Kyrkan är ett bra exempel på en rörelse som manar till eftertanke kring detta. Ambrosius av Milano (300-talet) säger såhär:"Det är ej av ditt goda du ger åt den fattige, utan en del av hans eget som du ger tillbaka." och vidare "Jorden känner inga rika - bara fattiga som hon föder"
Tacksägelsedagen handlar om att tacka för att vi av nåd från Gud får det vi behöver för att leva. Allt får vi av Gud, inget äger vi själva.
Kyrkan erbjuder människor att stiga av tåget från konsumtionshets och rikte sitt inre mot någon som faktiskt kan fylla vår själ på riktigt. Med liv! med Jesus och en kärleksfull gemnskap med honom och människor! För det är väl relation, som vi alla ändå någonstans vet att vi behöver mest av allt!
Kristen tro erbjuder vägen till den svåra konsten att vara nöjd!

Änglar finns dom?

På söndag är det Ärke Ängeln Mikaels dag, Mikaelidagen i våra kyrkor. Jag har varit runt på hemmen och haft andakter i veckan och då är Änglar ett tacksamt tema.
Vi läste bönen: Det går en Ängel kring vårt hus, han bär på två förgyllda ljus. Han bär en bok uti sin hand. Nu somnar vi i Jesu namn.
Många fler än jag har fått den läst för oss på sängkanten. I den gamla evamgelieboken var temat Barn och Änglar. Men det finns inget barnsligt över Änglarna, trotts att de ofta i bokmärksform gestaltas som knubbiga barn med vingar. Änglarna är en kraft att räkna med. Både som andliga väsen och i vår nästas gestalt. Jag tror det är viktigt att kyrkan och kristna vågar tro på andliga väsen som är både budbärare och omsorgsfulla änglavakter. I Jesus liv finns de med från början av hans liv till uppståndelsen. Bibeln är fylls med änglar, och vi får faktiskt lov att tro på dem. Att de finns oss nära till hands som goda krafter mitt i vardagen.
På hemmet sjöng vi också den lilla enkla sången som en påminnelse: Glöm inte bort att Änglarna finns. Att de är här för att se hur du har det, och de kan hjälpa dig fast de inte syns. Glöm inte bort att Änglarna finns!

Den livsviktiga platsen

Har haft en liten melodislinga i huvudet hela morgonen. Det är en superkort barnsång som jag ska testa på Sparvarna(kyrkans förskola där jag jobbar) när vi sjunger tillsammans idag. Jag har själv sjungit mycket som barn i kyrkan, i barnkör på familjegudstjänster och när vi satt upp barnmusikaler tillsammans med kyrkans musikskola som fanns där jag växte upp på Närkeslätten. Det var många goda sammanhang att finnas med i som barn, med bra ledare, pedagoger och kantorer som man fick göra lustfyllda saker tillsammans med.
I Lextorp vill vi såklart ha fler familjer och barn i verksamhet, men vi vill också att de ska komma till våra Gudstjänster. För vi säger ju att söndagens gudstjänst är det nav som all vår verksamhet kretsar kring. När jag tänker tillbaka till barndomen och funderar på vad som skapade tro och tillgivenhet till kyrkan där jag var så mycket, och ingick i så mycket verksamhet så var det ändå till syvene sist inte det avgörande för tron. Utan det avgörande var att några av dem jag älskade mest av allt, älskade sin kyrka. De satt i bänken med mig eller på min sängkant och sa åt mig när jag skulle knäppa mina händer och hur man skulle be. Sjöng "trygga räkan" med mig tills jag kunde den utantill och de förmedlade en atmosfär av att kyrkan var en Helig plats, någonting annat en den bullarande världen utanför. För de viktigaste människorna i mitt liv, var kyrkan den viktigaste platse. Det lär jag vidare till mina egna barn, i kyrkorummet spelar vi inte på ipaden, vi springer inte hur som helst och vet du va min lilla älskade vän, man får faktiskt vara tyst och stilla och ha det tyst och stilla omkring sig. Det du! Det är väldigt ovanligt i vår värld!

Nu tillbaka till Lextorp:) Gudstjänsten är platsen där jag får ta ett kliv åt sidan. Gå in i ett heligt rum och ropa ut mitt Kyrie-herre förbarma dig - det är livsviktigt. Gudstjänsten är platsen där jag får ropa ut min glädje i Gloria - ära åt Gud i höjden. Där jag får lyssna till Guds ord och bära det levande inom mig för resten av veckan. Gudstjänsten är platsen för gemenskapens måltid med den familj som är utan etnisk, språklig eller geografisk gräns. ett mottagande av Jesus kropp, blod och nåd. Gudstjänsten är livsviktig och vi måste bli fler som talar om den i termer som livsviktig, så att fler av de små ser upp till sin farmor, mamma,pappa osv och fortsätter gå till den livsviktiga platsen.
Det är framför allt den gudstjänstfirande församlingens ansvar tänker jag, och mitt ansvar att rusta församlingen som kyrkans budbärare och inkastare!
Vi talar ofta om att kyrkan ska vara på andra arenor. Det är toppen. Men om kyrkan är alla våra medlemmar så får vi inte glömma att de redan är "där ute". De finns där och ska rustas på den livsviktiga platsen, och vara kyrka mitt i världen i vardagen!
OJ långt inlägg:) Hade gott alla!

Doptal

Träffade en dopfamilj här om dagen. Jag fick visat för mig det första barnets doptal som jag skrivit för ett par år sedan och som jag har för vana att läga ner tillsammans med dopbeviset. Mamman hade också läst igenom det och tyckte det var fint skrivet, men jag var lite tveksam när jag började läsa.
För ibland när man tittar igenom gamla alster kan man bli lite generad för man tänker att man utvecklats som präst och uttrycker sig annorlunda. Denna gång blev jag glatt överraskad över doptalet, och jag har nu läst igenom flera stycken och känner mig hyfsat nöjd ändå med budskapet och tilltalet i dem. Nu letade jag fram doptalet från drop -in dopen i våras och tänkte att jag publicerar det som ett inlägg till alla, till alla döpta som en påminnelse om vårt dop!

Doptal på drop-in dop 5/4 2014
Dopet återspeglar Guds kärlek och glädje över oss människor.
Dopet är en väg in till kyrkan och Kristi kropp, man blir medlem i kyrkan, men också en del av kroppen kyrkan, där man kan få växa och använda sina gåvor i församlingen, och där dopet ger oss en uppgift att bli Jesu lärjungar!
Men dopet är också en påminnelse om hur livet faktiskt är, en livsvandring som inte alltid är spikrak. För ingen vandrar genom livet utan att ibland göra sig illa, eller göra någon annan illa. Vi går inte helskinnande genom livet, men i dopet får vi löftet om att Gud alltid är med oss! Att Jesus alltid är vid vår sida oavsett om livet känns tufft eller härligt!
Dopet är också en resa, från mörker till ljus, där vi tänker att vi tillsammans med Jesus dör på dopfuntens botten, låter vattnet dränka oss(det låter väldigt dramatiskt) för att en ny helig människa uppstår till ett liv i gemenskap med Gud!

Och jag tror att den där rörelsen, från botten, till toppen, det är också så livet är: Både ock, både glädje och sorg, mörker och ljus, men att vi kan vara trygga i det att oavsett om vi ligger på botten och känner oss översvämmade med problem, är Jesus alltid med! Han var människa som vi, och vet hur vi har det, även på botten!

-Med dopet är det lite som att gifta sig, fast med Gud! De flesta av oss gifter sig med någon för man tänker att man vill och älskar den människan! Inte för att det är så juridiskt praktiskt! Ett enkelt sätt att fördela sina tillgångar rättvist!
Och tecknet för kärleken är ringarna på fingret. Tecknet på ömsesidig kärlek! I dopet blir vattnet tecknet på Guds kärlek till oss, i tre ljumma smekningar I faderns och Sonens och den helige Andes namn är du älskad! Inte tills döden skiljer oss åt, utan in i döden och genom den till det eviga livet!

Kyrkoåret, en bra pedagogik

I tisdags startade i Lextorpskyrkan 5 kvällar om kristen tro. Då församlingsbor, många av dem kyrkvärdar t ex har börjat en fördjupningskurs om tron och kyrkan. I går var temat kyrkoåret.
Kyrkoåret började ta sin tidiga form i mitten av 300-talet av Biskopen Kyrillos i Jerusalem. Man uppsökte platserna för Evangelierna och läst texterna, och med åren formades det också så att det vid särskillda dagar firades på särskillda platser. Pilgrimmer som besökte Jerusalem förde sedan med sina upplevelser hem. Sakta men säkert formadeas ett kyrkoår.
Peter Halldorf beskriver skeendet i sin bok "Heligt år". Kyrkoåret har heller inte en så tydlig början eller slut som man lätt uppfattar det som i vår kyrka idag. Utan bör mer firas som en pågående spiral, där vi får återkomma till samma texter med jämna mellanrum, men också fördjupas i dem.
Kyrkoåret och liturgin hör ihop, i andra kyrkor kallas året just för det "liturgiska året".
I min barndom som jag har en viss tendens att idealisera återupprepades samma mönster på ett för barn skull också pedagogiskt och förväntansfullt sätt. På tacksägelsedagen fick jag en morot eller liknande i handen. Den skulle bäras in i procession till ett välsmyckat kyrkorum av allehanda skördegåvor.
Kyndelsmäss var en sådan dag då lucialinnet åkte fram igen, fast utan en knut av glitter runt magen. Procession med ljus i handen sjungandes texten som jag fortfarande kan utantil "Vi ska vandra i ljuset liksom han är lju, vandra i guds ljus".
På palmsöndag delades det ut palmblad till samtliga. Procession och glädje över att Jesus rider in i Jerusalem.
Jag tror verkligen på återupprepandets kraft, att kyrkoårets högtider ska firas med igenkänning.
Jag tror också att Svenska kyrkan har många fina högtidsdagar som nästan fallit i glömska eller konkurrerats ut av annat som ska vara lite mer "modernt".
I Lextorpskyrkan tror jag vi har alla möjligheter att ,inte återanvända och damma av, men söka det vi redan har av skatter i traditioner och högtider för att fira vårt liturgiska år!
Kyrkoåret är en hjälp för oss att inte fastna. Vi utmanas av olika bibeltexter, men får ändå i en god rytm följa Jesu liv och trons olika utmanningar! En välbeprövad pedagogik sedan 1700år

Vart är alla förskräckliga präster?

Många gånger i uppmuntrande syfte har jag fått höra "men du är ju som alla andra" även fast jag är präst. Det är väl tänkt som en komplimang och jag försöker helt klart ta det så. Sen är det helt sant också. Jag är precis som alla andra, som folk är mest. Har både bra och dåliga sidor osv. Det jag undrar är: vart är alla de där ovanliga och konstiga prästerna? Finns de på riktigt? För dem får man ju också höra talas om, som en kontrast till den fullständigt normala präst jag råkar vara:)
Många är antydningarna och berättelserna om dessa konstiga typer.
Själv har jag, kanske då av en slump, mest träffat mycket bra kollegor. Och genom mitt liv fått träffat så många kyrkans tjänare som brinner för sitt jobb och som haft så mycket att ge.
Kanske är det nått kollektivt hjärnspöke som lever kvar från forna dagar, då prästen var en myndighet  och moralväktare,  det måste varit innan jag föddes eller nått, men det är väl bra att slänga inn en brasklapp för undantag, för ett och annat stolpskott finns det kanske som spökar än.
Annars få jag väl fortsätta undra var alla de där förskräckliga prästerna är, för här har de inte synts till!

avslut och uppstart!

I lördags förmiddag fick jag och församlingspedagogen lägga händerna på 12 konfirmander och sända ut dem i världen lite mer rustade med kristen tro som är en viktig livskunskap, och med många glada minne från vår konfiramtionsläsning. Temat för redovisningen var att "Gud sviker aldrig" och det hoppas jag att de i sina hjärtan känner och förstår. Det blev verkligen en fin konfirmationsmässa i Trollhättans kyrka, ett gott avslut.
I går var det upptakt för nästa gäng. De 10 konfirmander som ska läsa i Lextorpskyrkan. Jättefina ungdomar som nu så gott som varje vecka ska komma till vår församling för att lära sig mer om den tro som de är döpta in i.
Förutom de 10 konfirmanderna har vi en handfull unga ledare med oss i år. Det är verkligen toppen när ungdomar känner de vill vara kvar i arbetet, att de känner sig hemma i sin kyrka.
Det är sant som Åke Bonnier vår biskop säger "barnen är inte vår framtid, de är vårt nu" eller liknande.:)
Det är inte för framtiden kyrkan ska sattsa på vad det än finner angeläget att sattsa på, utan det är i varje stund och i varje möte!
Helt klart en omöjlig uppgift, men vår uppgift!
Just nu känns det ganska hoppfullt och glädjefullt att få vara präst här i Trollhättan!  Allt är inte positivt, det vore att ljuga. Kyrkan har sina problem och många är det som varje år lämnar.
Men det finns så många Goda krafter som jobbar för Gudsriket på många olika sätt, i olika åldrar, anställd som ideela och församlingsbor!

Konfirmandläger

Är på konfirmandläger. Det är kul, för vi får dela med av varandra, våra liv och erfarenheter. Det tar också mycket energi, och man blir påtagligt trött efter intensiva dagar och lite sömn.
Nu jobbar konfirmanderna med sin redovisning. En utgångspunkten för redovisningen var att ställa frågan till ungdomarna, vad bär jag med mig, vad har jag lärt mig från konfirmationen som är viktigt. Och då kläckte någon orden att "Gud sviker aldrig" det kändes gott att det får vara en av alla saker som de bör med sig vidare och vill förmedla i sin redovisning eller som det står i handboksförslaget "konfirmandernas predikan" för det är ju verkligen evangelium för oss alla, att Gud inte sviker!

För bra för att vara sant!

(tillbaka på jobbet, och sugen att skriva är återfunnen:)

Jag hörde för ganska länge sedan ett program där Fredrik Lindström berättade om strandskator. Hur man experimenterade med deras ägg. Strandskatorna är mer benägna att skydda de större äggen, för de är rimligtvis mer livskraftiga. Forskarna bytte då ut äggen i boet till större ägg för att se hur skatan reagerade. Såklart skatan blev entusiastiskt över de stora äggen, och inte ens när äggen som byttes ut och  överdrivet stora fattade skatan misstanken om att något inte stod rätt till.

Jag är beredd att håla med programledaren för radioprogrammet om att vi människor ofta fungerar lite likadant. Ordspråket säger till oss att om det verkar för bra för att vara sant så är det troligtvis inte det heller. Många i vårt Sverige idag har det väldigt bra, i alla fall rent ekonomiskt. Om man ser till många i resten av världen så lever vi i ett samhälle som är lite för bra för att vara sant(fast med många undantag för alla de som verkligen knappt har någonting)
Men många av oss har inte förmågan att se klart. Se allt det som vi har. Att vi ofta vill ha mer, trotts att vi redan har mycket!

Ibland talas det om att i vårt sekulariserade land finns det en andlig fattigdom. Det fattas mycket av den andliga klarsynen och vår uppgift som kyrka är att visa på hur stor Guds nåd är, men vi behöver stanna upp, och verkligen öva oss i att se och känna den. Guds nåd är egentligen för bra! Fast ändå sann. Den kan inte förtjänas, bara tas emot!

Rekreation

Rekreation, återskapelse, det har jag ägnat mig åt de senaste två veckorna. Det betyder att jag har semester. Bloggen har gapat tom ett tag nu för jag har ägnat mig just åt rekreation. Stress och andra tunga bördor måste få dö bort från kroppen för att kunna ta in nytt. För att nytt ska återskapas.
Vilan är viktig, det finns en anledning till att Gud gav oss en sabbatsdag för vila, den är livsviktig.
Jag tänker att vila, kopplabort och koppla av är att ta ansvar för sig själv. Och att ta det ansvaret är en lika god egenskap i jobbsammanhang som att vara flexibel. När vi vilar ger vi kroppen en chans, tankarna en chans att starta om, och den vilan måste få finnas även när semestern är slut. En kropp behöver kontinuerlig vila, inte bara fyra veckor på sommaren. Det måste jag påminna mig själv om, och om igen! Ta't lugnt!

Låt Gud, treening genomlysa ditt liv!

På söndag är det Heliga Trefaldighets dag. Vi firar Fader, son och Ande som en Helig treeninghet. En i tre, och tre i en!
Kyrkan där jag oftast tjänstgör är formad som ett tält, och korväggen är triangelformad med ett ljusinsläpp, fönster som också formar en triangel. För mig en påminnelse om treeningheten såklart, men också en påminnelse om att se världen i ett gudomligt och heligt perspektiv.
Att leva som kristen är att leva både i världen, men också en fot i det gudomliga, våga se livet som en gåva från Gud. Med de glasögonen, genom det fönstret kan jag leva ett liv som är fyllt med mening!
Att låta mitt liv genomlysas av det Gudomliga, av Skaparen som gett mig livet som en gåva, med frälsaren som räddat mig från döden och varndrar livets väg med mig i kraft av Anden som vägleder mig, ger mig livsmotivation att leva heligt i kärlek till nästan!
Ska under dagen försöka ladda upp en bild på vårt vackra kor där treenighetens ljus strålar in:)

Jag ser

Har varit lite skrivtrött ett tag vilket märkts på bloggen med så få inlägg!
Dagens blogg får bli texten till en fantastisk sång av Björn Eidsvåg.
Texten beskriver på ett så vackert sätt hur Gud vandrar vid vår sida även i livets svåra stunder.


Jag serJag ser att du är trött
Men jag kan inte gå alla stegen för dig
Du måste gå de själv
Men jag kommer att gå dem med dig
Jag går dem med dig

Jag ser att du har ont
Men jag kan inte gråta alla tårar för dig
Du måste gråta dem själv
Men jag kan gråta med dig
Jag kan gråta med dig

Jag ser du vill ge upp
Men jag kan inte leva livet åt dig
Du måste leva det själv
Men jag lever med dig
Jag lever med dig

Jag ser att du är rädd
Men jag kan inte gå i döden för dig
Du måste smaka på honom själv
Men jag gör död till liv åt dig
Jag gör död till liv åt dig
Jag har gjort död till liv åt dig

Mammor!!!

Mammor, de är bra att ha. Min mamma hjälper mig att skilja på det som är viktigt, och det som ”verkligen” är viktigt. Lät det konstigt? Det finns många där ute som jag, som går upp i saker till 200%. Det kan handla om jobb, relationer, träning eller vad det nu är. Lustfyllt eller jobbigt. Mitt problem är att jag ibland har svårt att skilja på vad som tar mer energi  än ger energi. Där kommer mamma in och sorterar upp lite, hon säger ”Du behöver kanske stänga några fönster” Inte hålla alla dörrar och fönster öppna hela tiden. Inte göra sig tillgänglig för alla intryck, alla diskutioner , alla relationer, eller andra krafter som drar i oss.
”Den som missar en mässa missar en massa.” det får bli ungefär det jag inte vill missa då, annars stänger jag ett fönster, och ett till, utan att vara rädd för att missa en massa,  de går ju att öppna igen, så småningom. Det är en livskonst att skilja mellan vad som är viktigt, och vad som verkligen är viktigt. Därför är mammor som levt lite längre än en själv, en god hjälp i sorteringsprocessen!

Helgelse, att bli sann människa!

Gör som Jesus och bli människa sade en kollega på jobbet i en andakt. Och det ligger något väldigt sant i det rådet. Dietrich Bonhoeffer är en av alla de teologer som formulerat sig kring temat att vara kristen och följa Jesus handlar om att bli en sann människa, kristen tro handlar om att blir sann människa och inte sann kristen. I evangelietexten på söndag ber Jesus för sina lärjungar, men det är också en bön för oss i dag"Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning"Joh 17:17Helgelse handlar om detta att bli en sann eller en riktig människa, en sann avbild av Gud, så som Jesus. Att vi i våra liv strävar efter att likna honom, det är vår uppgift och det är Jesu bön för oss. Ingen enkel väg förståss men den leder till ett meningsfullt, mer fullkomligt och sannare liv. Därför att det inte binder oss vid det värdsliga och flyktiga, det destruktiva och ohållbara, konsumtion, maktmissbruk, våld och övergrepp, utan vill binda oss vid det som ger ett eko både genom världen men också i himmlen och som ger och bär livet vidare. Relationer i ömsesidig respekt, ett liv utan stressen över att äga så mycket prylar man kan innan man trillar av pinn, allt det som sammanfattas av brevtextförfattaren "Du ska älska din nästa som dig själv"Gal 5ff

Studiebesök

Hade studiebeskök i Lextorpskyrkan på förmiddagen. Ett femtontal skolungdomar från området i Lextorp som läste religion i 8e klass.
Först gjorde vi en rundvandring i kyrkan och talade om kyrkans symbolik, att den är byggd med altaret åt öster där solen går upp och där kristna tänker att Jesus en gång ska komma tillbaka. Vi talade om dopfunten och om söndagsgudstjänsten, och varför texterna läses på svenska och inte på det språk bibeln är skriven på, Hebreiska och Grekiska!
Sedan hade vi frågestund i vår församlingssal och det var nyfikna ungdomar, de flesta hade inte Sverige som det land där de fötts, och många var inte kristna, men samtalet och frågorna präglades av nyfikenhet, respekt, men också många beröringspunkter där vi tänkte lika! Ett gott möte helt enkelt!

Det är ju därför jag är så ointressant och traditionen så viktig!

Jag älskar verkligen min Svenska Kyrkan, men ibland blossar kritiken upp inom mig när det samtalas om gudstjänst. Vi lever i något limbo-tillstånd mellan två handböcker och ska utifrån en massa olika alternativ välja vilka olika förslag på Helig, Kyrie prefationer osv som ska användas i gudstjänsten. Självklart har jag en massa tyckande och åsikter om vad som är bra och dåligt, användbart, och mindre användbart som jag egentligen hade önskat var helt irrelevanta! Problemet med alla val som har blivit är just detta med vilka som tjänstgör i församlingen, vem är musiker,  och vem är präst blir viktigt. Som tur är jobbar jag i ett gott arbetsklimat där taket är högt i disskutionerna, men där vi också på många plan är ganska överrens om vad som håller gudstjänsten vid liv i längden,
Det som slår mig är att valen gör det mer och mer bundet till vilka som leder gudstjänsten. Förr var det traditionen och kyrkoåret som mer satte agendan, nu blir det mer "prästcentrerat" om man så säger! Vad jag har lust till, vad jag tycker är vackert!
Jag längtar efter den kyrkan som var i min barndom, då kyrkoårets musik följdes och högtider hade sitt sätt att bli firade på, låter bakåtsträvande men det låg också en trygghet i det att man som barn blev rustad i att fira gudstjänst efter kyrkoåret.
Det ligger en sytrka i vår tradition där fokuset inte är på tjänstgörande präst eller musiker, utan på högtid, kyrkoår, textläsningar och tradition. Där jag som präst har något att träda in i med det som är min uppgift, sakrament och förkunnelse!
Det är ju därför jag är så ointressant, och traditionen så viktig så att Jesus alltid bli gudstjänstens centrum!

Tron är inte död, den har uppstått!

Vi har nu firat påsken, Jesu uppståndelse! På påskdagen var kyrkan fullsatt och jag själv som jobbade på annandagen i Lextorpskyrkan såg med glädje att många sökte sig dit även på annandagen, en dag som ofta inte har så många besökare! Och i predikan reflekterade jag lite över att uppståndelsens under sker med Matin Luthers ord i varje vårsprickning! Men också på det viset att det precis just nu är så att församlingen i Lextorp sakta men ändå säkert växer. Jesus har uppstått i det svenska samhället och den kristna tron som spåddes dö ut i vårt moderna samhälle för ca 60 år sedan har bevisats vara fel!
Det är den glädje som klingar kvar längst nu i påskens tid! En kyrka, en kristi kropp som växer!

 

"Väntande på värme vilar rot och frö, vet att våren kommer.
Varje träd och ört brister i blom på sin bestämda tid.
Kärlek med ditt ljus kom, kom och hos oss förbliv" Sv ps 204


Stilla veckan berättar om människans synd och Guds kärlek!

De närmaste dagarna, dymmelonsdag i dag, skärtorsdag i morgon och sedan långfredag ger en konkret bild av människans ondska och Guds kärlek! I dag onsdag går Judas till översteprästerna och säljer sin vän till dem för 30 silverpenningar! Kanske blev Jesus en stor besvikelse för Judas som hade höga förväntningar på honom som en riktig kung! Men Jesus blev kung på ett annat sätt och utan våld! Vi kan berättelserna om lärjungarna som av rädslar sviker Jesus, och om Petrus som förnekar honom. Och trotts detta samlar Jesus dem alla till en måltid där han stiftar ett nytt förbund med dem! Trotts deras svekfullhet, deras brister och rädsla säger han:
"Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar"Stille veckan berättar om vår skuld, vår rädsla och synd! Men den kontrar med Guds kärlek i det nya förbund som instiftas, det saliga bytet där Jesus tar vår synd på sig, upp på korset och vi får lägga vår börda hos honom och skänks det eviga livet! Vid nattvardens instiftande får de alla vara med, svikaren och förrädaren och alla de andra lärjungarna som är precis som oss!
 

Hur religös måste en präst vara nu för tiden!?

I går fick jag frågan hur religös man var tvungen att vara som präst i dag! Så hemskans religös behövde man väl ändå inte vara fick jag som påstående! Präster i dag de både syndar och dricker alkohol osv.
Min motfråga blev just den att jag undrade över defenitionen av religös (ett ord som jag i och för sig inte är så förtjust i, inget bibliskt ord heller för den delen)!
När jag får frågor som dessa ligger det ofta en snäv defenition bakom, snäv på det sättat att det är det yttre, det ytliga som räknas. Vad jag som präst visar upp för min omgivning.

Självklart är det inte helt ointressant om man lever efter att vilja följa Jesus, men det är ju lika intressant för alla som vill följa honom. Min utgångspunkt måste ju vara att jag som präst är som alla andra, och inte bättre än alla andra, hur ska jag annars kunna predika evangelium till andra om det inte gäller också mig själv. Som nya påven fransiskus svarade på frågan om vem han var och han svarade "jag är en syndare"'

Och ena sidan är det något konstigt med det där att prästen ska vara  lite bättre i världens ögon, gärna lite frommare och det ska gärna synas, när man och andra sidan ofta får höra att man är så bra för man är precis som alla andra. Man ska gärna vara både ock!
Det mest förfärliga uttryckssättet till det ambivalenta förhållningssättet inför präster, det är när en präst på olika sätt misslyckas. Då blir inte dommen nådig i världens ögon. Då blir det särskillt intressant och kommentarerna "och han/hon ska vara präst" haglar!
För det allra mesta har folk faktiskt så mycket annat att bry sig om än vad prästen gör och inte gör, och för det allra mesta har prästen fullt upp med att arbeta för evangeliet, för människor i sorg och glädje än att lyssna till hur vinden blåser och vad den viskar om!
För mig är utgångspunkten att vi alla människor är lika goda kålsupare, men vi får av nåd leva ändå, och kämpa på i vår värld för att med Guds hjälp göra den bättre! Mitt uppdrag är att tolka bibelns texter och levandegöra dem till vår tid! Att vara andra människor till tjänst och att rätt förvalta sakramenten(plus en massa mer)
Jag tror inte det finns en religös skala, utan vi är sökare de flesta av oss! Men jag brukar svara när någon frågar hur religös jag är "Asreligös":) Jag tror att Jesus dött för mina synder, besegrat döden och ondskan och uppstått så att jag tillsammans med honom fått ett nytt och evigt liv! Kan det bli mer eller mindre!?

Tron och det sekulariserade

Denna vecka har vi haft påsk-spel i kyrkan för de som går i mellanstadiet. Nu för tiden är det ingen självklarhet att barn vet varför vi firar påsk! Att centrum för firandet inte är påskkäring, haren eller äggen! Utan att det är Jesu död och uppståndelse som är centrum!
Några skolor i vårt område vågade sig till vår kyrka för de ville lära sig mer om påsken, och det är jag glad för. Läroplanen är tydlig med att det är viktigt att kunna våra traditioner och t o m hör och häpnad kunna några av de vanligaste psalmerna till våra stora högtider!

Vi lever i ett land med religionsfrihet, men ibland känns det som att det mer blir än frihet från religion, snarare än till, fasten FNs barnkonvention menar att andlig utveckling också är till för våra barn!

Jag tror inte att det kommer finnas mindre religion i Sverige i framtiden, snarare mer! Troligen inte med lika mycket inflytande(eller kontroll) från svenska kyrkan, utan från de kyrkor som finns bland nysvenskar! Risken med denna krock mellan människor som är helt sekulariserad, och människor med en tro är att klyfterna dem emellan växer! Vi har inte längre en gemensam berättelse att samlas kring! I tron ryms mycket av det som det innebär att vara människa. Därför tänker jag att det är viktigt för mig att ge mina egna barn en tro, som en grund att möta livsfrågor, brottas med livet!
Tron ger inte alltid svar på livets mening, men kan ge kraft och förståelse att orka leva det!

Att lära sig nytt

Den här veckan har jag varit på två fantastiskt bra samlingar/föreläsningar! Den ena var på högskolan dit Tomas Gunnarsson var inbjuden som har en blogg som heter "Genusfotografen" han granskar media och reklambranchens sätt att uttrycka sig i blid utifrån ett genusperspektiv. Hur gestaltas manligt och kvinnligt! Jag gick därifrån både upprörd och upprymd. Upprörd därför att det finns så mycket sexistisk reklam och att ungdomar, barn (och vuxna) matas med osunda bilder och föreställningar över hur vi ska vara! Och upprymd över att jag fått nått viktigt till mig som kommer förändra min syn framöver på reklam och repotage!

Det andra samlingen var med pastoratets konfirmander som fick möta Jonas Helgesson, som föddes med en CP-skada!
Han raserade många fördommar mot handikappade och matade ungdomarna(men också mig) med det viktiga budskapet om att vi duger som vi är! Att vi ska fokusera på det vi kan och att alla inte behöver vara Ernst Kirchsteiger(eller Justin Biber eller någon annan) allas våra liv är värda att leva!
Den här veckan har jag lärt mig mer än på länge, gott så!!

kanske, kanske inte..

Kollar mobiltelefonen, för jag duttade dit några rader som jag inte fick glömma innan jag somnade igår kväll!
"Om jag gör plats för Gud i mig, tar egot allt mindre plats! Gud trycker alldrig bort det goda i oss, vi behöver inte vara rädda att vi förlorar något värdefullt! Maria öppnar sig för Gud, låter Gud ta plats hos henne..."Det var efter att jag bläddrat i "Motstånd och Underkastelse" av Dietrich Bonhoeffer, som tankarna snurrade lite på kvällskvisten! Kanske är det just detta som predikan på söndag ska handla om på Maria Bebådelsedag, då Maria säger sitt ja! till att låta Gud bli människa i hennes kropp!
På något sätt är det också vår omöjliga strävan i vårt kristna liv, att låta oss fyllas av Jesus! Fyllas av han liv, hans lidande, död och uppståndelse! Låta han ta plats i oss, och låta egot flytta på sig, flytta ut, och min tro är att vi inte kommer sakna det! Att låta Gud flytta in är inte att göra avkall på sig själv, utan att komma sig själv närmare, riktigt nära!

Det är ju Jesus som är grejen!

Det är ju Jesus som är grejen!
Det blev ett återkommande tema för den här veckans för övrigt blandade innehåll. I onsdags var jag på lärcentrum(komvux) tillsammans med företrädare för Judendom och Islam. Ett väldigt roligt, intressant och spännande sammanhang att få vara i! Treenigheten är som jag förstod det inte lätt att greppa om man tillhör t ex Islam(inte helt enkelt att greppa för konfirmanderna heller när vi talade treenigheten) och jag kan inte göra mer än att ge olika bilder för vad treenigheten är och hur Fader, Son och Ande verkar i världen på olika sätt!
Jesus är för muslimer en viktig profet och som jag fick det berättat för mig stod han kanske närmare Gud än de flesta, men han är inte Gud själv! Där var vi såklart inte överens, och det ligger nått gott i att kunna också se våra olikheter.
Att Jesus också är Gud, blir ändå för mig livsviktigt, det är ju det som är grejen! Att Gud i sin egen kropp delat världens villkor! K.G Hammar har väl myntat uttrycket som jag tycker så mycket om att "vår Gud är en Gud med sår"! Gud är inte bara något abstrakt i den kristna tron, utan en väldigt konkret människa som fångar upp mig i sitt lidande, som alltid vet hur jag har det, som vet vad det är att ha sår!
Utan Jesus kan det vara detsamma:) och utan Anden som drar i min längtan efter Gud, efter att förstå blir bibeln bara trycksvärta och inte levande!
Kanske är det väl så att Jesus är grejen även näta vecka och nästa....

Kristen tro är ingen flykt!

Askonsdag i morgon, och det är första fastedagen! Bön och bot är temat. Askonsdagen infördes i Svenska kyrkan 1983, efter har varit borttagen sedan reformationen. Fastan blir en period av självreflektion, kanske också en del självkritik!
Ibland möter vi kristna andra människor som ifrågasätter vår tro, och som ser det som en sorts verklighetsflykt! När jag läste min utbildning i Göteborg på grundkursen tillsammans med bl. a lärarstudenter och vi berörde frågan om livet efter döden, låg det nära till hands för några att mena att de som trodde på livet efter döden gjorde det för att trösta sig själva! Gud som nått sorts gosedjur och tröst! En verklighetsflykt!
För mig är tron precis tvärt om! Kristen tro är helt igenom livsbejakande, den tvingar mig till självkritik och rannsakan. Den väjer inte för de allra svåraste frågorna, om död och om lidande!
Kristen tro är ingen flykt, utan i den får jag möta det mörka hos mig själv, men också leva i en befriande genuin glädje över allt skapat!
I morgon börjar fastan, och många är de som tänker avstå från någonting. Mat, pengar, alkohol, sociala medier!
Men ledordet i fastan är inte "från" utan "Till" fastan är till för mer tid med Gud, tid till bön, till att öppna sitt hjärta för Gud och andra människor. Vi färdas till någonting, till påsk, till ljus! Fastan är världstillvänd:)
Inte världsfrånvänd! Så som det är med hela tron!

Du är du och du duger!

I söndag inledda jag beredelseordet med en liten sång. Beredelseordet är som det låter en förberedelse inför något. Inför Syndabekännelse.
Sången fick jag lära mig av en klock 5åring som går i barntimmar, Texten som jag efter lite efterforskningar är så här: "Du är du och du duger, du är du och du duger, du är du och du duger, och du passar så bra i Guds famn! Snabb som en vessla, seg som en snigel, eller mitt emellan!"
Tanken med den sången inför en syndabekännelse(brukar inte sjunga inledningsordet annars) var att om vi vågar lite på att vi duger och att vi passar så bra i Guds famn, så lägger det en trygg grund för att också våga överlämna det allra svåraste till Gud, synd och skuld. Det onda vi gör mot varandra, oss själva och mot Gud!
Syndabekännelsen är inte till för att trycka ner mäniskor, utan för att upprätta oss. Men det är ett livsbejakande moment att faktiskt gå till botten med sig själv precis så som jag och du är! Vi duger, men vi behöver alltid göra upp med skulden så vi kan komma vidare på livsresan. Vi duger som vi är inför Gud, och vi får jobba med det vi har, oss själva!

Tillräckligt bra

Straxt ska jag åka hem, men inte för att sluta jobba! En del säger att man inte ska ta med sig jobbet hem, men för mig finns det vissa arbetsuppgifter som görs bäst hemma, som att förbereda predikan. Det är faktiskt en helig stund för mig själv, "begravd" i böcker: bibelkommentarer, postillor och den heliga skrift såklart!
Att få rota i bibeltexten, och dela andras tankar om den är en glädjefylld uppgift och jag slutar aldrig förvånas över hur stor en text kan bli, hur den kan växa och ständigt tala nytt för mig!

Jag är alltid nervös inför att predika(och det är som det ska! en allvarsam uppgift), inget jag gör med en klackspark, men jag gör det med förväntan och förhoppning om att Helig Ande gör sitt på vägen från min mun till åhörarens öra!


Sen är det så, att oavsett ansträngning så är man inte strålande bra jämt(det kanske t o m är sällan)
men man får tänka att man är "tillräckligt bra" en tillräckligt bra predikan!

Och hur tänker jag själv som åhörare!? Jo om prästen håller sig till att tala om Jesus som frälsaren så får jag alltid med mig något av värde hem!

Att ledas av Anden!

På söndag är det kyndelsmässodagen. Kyndel betyder ljus eller bloss, och evangelietexten handlar om hur Maria och Josef tar med Jesusbarnet för att offra de två duvor eller småfåglar som lagen kräver för Marias rening och för att Jesusbarnet som förstfödd ska lösas ut från Herren, då allt förstfött tillhör Gud, det kan vi läsa om i 2 Mos 13.

 Varje förstfödd bland dina söner skall du lösa ut.  när är din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: ’Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret.  När farao envist vägrade att släppa oss dödade Herren allt förstfött i Egypten, både bland människor och boskap. Därför offrar jag åt Herren det första av hankön som kommer ur moderlivet, och varje förstfödd son löser jag ut.’  Som ett märke på handen och ett kännetecken på pannan skall detta påminna dig om att Herren förde oss ut ur Egypten med sin starka hand.”

´Vid Templet i Jerusalem möter Maria och Josef, Symeon som blivit ledd av Anden dit för att han skulle få se Messias!
Andens ledning i texten fick Symeon att se det fantastiska och stora i det lilla. En fattig snickarfamilj bär på ett barn med tusentals andra, präster, människor, ett myller, och mitt i myllret ser Symeon Jesusbarnet, det lilla fattiga och sköra, men som bar på uppdraget om världens frälsning!

Där har vi också en uppgift att lyhört lyssna till Andens ledning så vi kan se möjligheter och vägar till Gud i varje människa och möte. Att se det stora i det lilla!

Hemmet!

Att få ha andakter på de olika vårdhemmen för sjuka och gamla är en del av mitt jobb som är omistligt! Det känns både relevant och ger så mycket tillbaka i mötet med människor som bär på så många berättelser och erfarenheter! En önskan vore att få mer tid till att sitta i ro och prata med de äldre. Ofta är orden inte det viktigaste i kommunikationen, utan beröring, ett vänligt inbjudande bemötande, och framför allt musiken. på ett demensboende är det tydligt att musiken är det vi fortfarande minns när allt annat glömts bort. Därför vill jag att det ska finnas mycket utrymme för psalmsång osv.
Det är heller inte helt lätt att hålla en "bra" andakt på ett äldreboende. Människor hör dåligt, ser dåligt och därför försöker jag ibland visualisers en predikan, alltså ta med en sak eller bild eller något att tala om för att locka fram minnen osv.

Ibland tänker jag väldigt kritiskt mot mig själv "vad ska jag ha att säga dessa människor som sitter på som många berättelser och erfaranheter av livet!?
Då får man klappa sig på axeln så man inte blir uppgiven och tänka på vad jag själv kanske kommer önska mig på ålderdommen: Att det kommer en präst som läser något ur bibeln och delar en tanke, och som drar igång de där gamla psalmerna som jag alltid älskat! Han/hon tar ibland med sig ett sockentyg så att jag får ta emot Jesu kropp och blod! Märkvärdigare än så är det nog inte, och ändå så märkvärdigt när man gör plats för Gud och inte sig själv i sin gärning!

Andlig hunger...

Det är såvitt att inte hålla med Fredrik Lindström när han säger att i vårt samhälle är en nöjd människa en farlig människa! Han syftar på konsumtionssamhället där ordet tillväxt är det som styr, och reklamen vi matas med varje dag vill skapa hos oss behov. Behov efter fler prylar och saker trots att vi egentligen i de flesta fall har allt vi behöver!
Han menade att vi inte alls lever i ett sekulariserat samhälle, men att kristen tro bytts ut mot tillväxt och konsumtion. Till det sätter vi vår tro! Fredriks Vinter i P1, var både sorgligt och underhållande! Lyssna till det är min rekommendation!

Kristen tro, är  ofta komplex, t ex har många andliga förebilder genom årtusenden bejakat ett fattigdomsideal. Franciskus är ett exempel, och i vår tid både nya påven och andra teologer som John Stott! Att inte förhäva sig är en del i ett kristet liv, att lära sig vara nöjd, och på det viset borde kyrkorna allt mer vara en kraft emot en västvärld som förbrukar och utnyttjar människor och jord!

Men när det gäller andlig längtan, blir en kristen aldrig nöjd. Där ligger komplexiteten. Där uppmanas vi att varje dag ta nya tag i vår andliga utveckling! Vi ska ständigt söka Gud och han söker ständigt oss! Också där en komplex tanke som menar att vi kan leva tryggt varje dag av Guds nåd, och samtidigt söka den och jobba på den! Eller hur var det han sa: du blir aldrig färdig och det är som det ska! Tranströmer alltså:)