Möte över gränserna!

I går var konfirmanderna med på ett av de vårdhem som jag har ansvar för. Vi skulle fira nattvard tillsammans och sedan fika ihop efter gudstjänst. Tanken var bl a att få till ett generationsmöte, något som saknas ganska mycket i vårt samhälle i dag.
Vid fikat delade några av de äldre med sig av erfarenheten kring deras egen konfirmation. Några av dem fick börja jobba efter konfirmationen. Någon annan fick cykla en mil till sin konfirmationsläsning. Många av de yngre konfirmanderna log och skrattade på ett gott sätt åt att skillnaderna var så stora från hur de själva har det. Tanken på att man vid konfirmationen t ex räknades som vuxen.
Det var ett gott möte, en fin stund, något som kanske borde göras oftare:)
God helg till alla och på söndag får vi fira Herrens Moder! Det blir toppen!

Fastetid, en glädjetid.

Det var väl när Jesus botade en lam man och uttalade de där oerhörda orden"dina synder är dig förlåtna" som den religiösa makten blev mer än besvärade av Jesus. Som det antyds i bibeln säger en farisé, vem är han att förlåta synder, bara Gud kan förlåta synder.
En anledning till att Jesus också blir obekväm är att han förlåter människor synder utan mellanhand i templet, det är ju prästerna där som har hand om det.
Hans budskap handlar inte heller om Guds vrede så som t ex Johannes döparen förkunnar och det är inte med våld och vapen som Israel ska befrias. Utan det glada budskapet handlar om att skulder skall efterskänkas, synder förlåtas, förtryckta ska befrias och Guds tid är här och nu!
Och det är för dessa höga anspråks skull som Jesus tillslut spikas upp på ett kors. Och det är den vägen till korset som vi i fastetiden får följa.
Fastetidens söndagar har allvarliga teman som prövningens stund, kampen mot ondskan, den kämpande tron osv. Men det är inte för en strid med våld som de kristna rustar sig i fastan, utan för att kunna ta emot honom, den mest mänskliga av gudar som vände upp och ner på våra föreställningar om det gudomliga, om vad makt, kärlek och barmhärtighet är. Det är honom vi rustar upp vårt innre för att kunna ta emot. På det viset blir fastetid, en glädjetid.

Att ta människor och sökare på allvar!

Det finns många trotts att vårt land eller kanske just därför att vårt land är så sekulariserat människor som söker Gud och som vill närma sig kyrkan. Många av dem söker sig till den älskade Svenska Kyrkan där jag har förmånen att ibland gå en bit på vägen med den som söker tro.
Att ta det steget, steget in i en kyrkobyggnad, steget till att tala med en präst eller annan anställd kan vara enormt. Och de människorna måste tas på allvar.
Därför kan jag ibland se med både bestörtning och irritation när människor som på allvar söker tro och söker sig till svenska kyrkan möts med väldigt lite svenska kyrkan tro och tradition och dubbelt upp av mycket annat som kanske hör till undantagen i kyrkan.
Låt mig ge exempel. Jag var på kurs där det skulle göras gudstjänst dit sökare efter tron skulle lockas. Någon fick en idé, vi klär in hela altaret med färglada tyger! Hurre ropade några, själv var jag skeptiskt. Ibland kan det vara bra att bara ställa de där enkla frågorna: Varför?  Svaren kan då också bli enkla: Därför att det är fint.
Nu kan man tycka vad man vill om färgglada altaren såklart, men om man som sökare tror att det är någon sorts mittfåra i Svenska kyrkan att gå loss på altardekorationer i färgglada tyger finns en risk att blir besviken när man nästa söndag kommer till sin lokala församling. Har man tur är det fastetid och lila känns ju rätt färgglatt.
Ett annat exempel var när jag i en gudstjänst erbjöds plantera en planta på altaret som en symbol för växandet i tron. Jag avstod. Någon sådan där supergamal omodern tradition säger att jord på altaret inte är ok. Men även där tror jag att den ovane gudstjänstbesökaren kan bli besviken på sin lokala församling kommande söndag då det inte ges möjlighet till plantering, knypling eller något annat hittepåliturgiskt.
Jag kan förstå att om man nu älskar dessa uttrycksformer i Gudstjänsten blir man nog sur när man läser detta. Men någonstans måste det endå få lyftas fram kritik. För hitta på nytt i all ära, men behöver vi inte mest av allt pedagogiska och realistiska metoder för att föra människor in i gudstjänstliv och trosliv som kan levas i en lokal församling. Och ska vi inte ta våra sökere på allvar när det faktisk söker sig till en kyrka så rik tradition att ösa ur så vi egentligen inte behöver hitta på Nya uttrycksformar i gudstjänst och liturgik. Snarare behöver vi hitta sätt att upptäcka allt det som kyrkan redan äger av rika traditioner  Liturgi, bön, gudstjänst mässa osv. Utmaningen är att upptäcka det som redan finns där.
Kanske är den utmaningen för svår. Kanske behöver kyrkans anställda allt mer själva utbildas i kyrkans tro och tradition för att kunna föra den vidare. Vet ej, men det är så mina tankar går ibland.
Kyrkan är inte så hipp, men den håller i längden, och anställda måste själva våga tro det också., annars är det kört:)
Som ny i kyrkan vill man tas på allvar, mina frågor, min längtan. Jag vill mötas med svar(ja faktiskt så finns det några svar) med samtal och pedagogiskt hjälpas in i kyrkan tro och liv, ett liv som kan levas i församling, med utgångspunkt i Gudstjänsten, Högmässan bl a.