Gud vill väl!

Efter att vi blivit ståendes under ett stort träd i spöregnet så blev det stilla. Solen kikade fram, och vi fick syn på denna vackra regnbåge!
Det är som av en reflex som man tänker på Noas ark. På löftet från Gud att världen aldrig ska dränkas på det sättet igen! Ett löfte om att Gud håller världen i sin hand och vill den väl!

Såklart är jag färgad av min tro, av mitt jobb för att reflexmässigt tänka såhär. Men i vår tid, den sekulariserade går fler och fler av våra gemensana berättelser förlorade! För 40 år sedan kunde den mest inbitnr ateist mer om bibeln,än vad många gymnasieelever kan idag!

Jag tycker att religionsfrihet är viktigt, även friheten från religion, men tänker ofta på att ju mer gemensamt vi förlorar desto större blir klyftan mellan dem som tror, och dem som inte tror! Förståelsen mellan den sekulariserade människan, och t ex mina barn blir större!

Och tänk att efter ett regn få se en regnbåge och tänka "Gud håller en skyddande hand över mig och världen" det är en skatt som jag önskar alla!

Bara den som vandrar nära marken!

Som liten tös var jag med i kyrkans barnkör. En av mina favoritsånger var den där "bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud" med en slagkraftig fras "låt oss aldrig blir så stora att vi inte ser de små:larven som kryper, och myran som stretar, och barn som lär sig gå"
En enkel sång med flera djup i sig! Jag kom och tänka på den när jag läste med i midsommardagens evangelietext om hur liljorna på marken, deras kläder är vackrare än Salomos. Ofta tänker vi väl så, att Jesus liksom vet vad han pratar om, men där finns också fler dimensioner. En lilja i sig kan vara så vacker att studera, säkert vackrare än allt av människohand skapat. Men så tänker jag också på sådant som DNA och alla de små mikroskopiska celler som en blomma är gjord av, en del av dem kan man ana på biologilektionen för många, många år sedan! Om man kryper eller vandrar så nära marken, eller så nära marken som våra forskare gör, upptäcker man en hissnande värld, där våra människohänder inte kan skapa ett uns av den komplexiteten! Det är hissnande!

Tack Gud för ryggtavlan på dottern som sprang så fort, så fort på sina små fötter. 29sek, inte dåligt!
Tack Gud för att jag fått se hur vackert det kan bli när man blandar glitterlimm och vatten!
Tack Gud för varje dag i mitt liv, där jag får upptäcka din skapelses under!
"Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den nära marken!

Simmkunnig

Då sitter jag och huttrar bredvid en simbassäng! Kör min 6åring på intensivkurs de två första sommarlovsveckorna för att hon i alla fall ska får börja lära sig simma. Böj, ut och ihop hörs som ett mantra från och till i innebassängen!(det är föräldrarna som får sitta utomhus för att inte störa)
På samma vis som när man lär sig cykla: när man väl knäckt koden så glömmer man inte, det sitter i ryggmärgen!
Jag funderar ofta på det där med Kristen uppfostran, det låter kanske lite tråkigt och gammaldags, men vad mycket jag vill att mina barn ska få lära sig som sedan "sitter i ryggmärgen". Att be är en sådan sak! Från att lära sig Vår fader, och Gud som haver, till att faktiskt som en reflex i en stilla stund stanna upp och rikta hjärtat mot Gud, i samtal om hjälp, tack och förlåt! En annan ryggmärgsreflex som kan ta tid är Gudtjänsten, jag vore naiv att tro att det bara kommer av sig själv att det är en självklarhet att varje söndags morgon åka till kyrkan! Där tänker jag att det börjar ju alltid hos mig själv, att jag uttrycker min längtan och behov efter att vara där! Att jag vågar dela varför jag behöver den platsen, som en källa att hämta kraft ifrån. Men jag tror också att barnens behov ser annorlunda ut; finns det en söndagskola så är det toppen, där möts kyrka och barn på samma nivå! Finns det inte söndagskola så tycker jag ändå att det finns en viktig poäng att dra med barnen ändå! Många av våra små barn idag har långa dagar på dagis, de är omgivna av sus och dus hela dagarna! Ofta är vi som föräldrar också väldigt snabba på att tillfredsställa våra barn om de uttrycker att de är uttråkade. Enkelt sagt: barn har mycket omkring sig idag!
I kyrkan finns en plats där man faktiskt får sitta ner, vara tyst en stund,( även om man inte vill, lära sig att respektera tystnaden som andra behöver) och man får tid att umgås med andar, rikta blicken inåt och till Gud, allt på samma gång!
En ålats att samla kraft och energi till vårt jobb mitt i vardagen, på vår arbetsplats och i mötet med vår nästa! Trosviss och kristuskunnig!

Ond design

Vilar mina ben en stund mellan våningsplanen på Röhsska museet. En av utställningarna som pågått  ett tag är "ond design" en blandning av konsumtionskritik och kopplingen mellan modedesigners egna åsikter, som tex Coco Chanels samröre med nazismen. Och mycket mer såklart. Det väcker många tankar om hur jag själv har ett ansvar att förhålla mig till att människor utnyttjas för att producera mina kläder, mat och prylar billigt! Inget nytt med det, men en påminnelse för mig att jag faktiskt har ansvar både i min vardag och att försöka påverka politiskt.
Mitt ibland mode och design dök det upp en tavla med korsfästa jesusar(hur böjer man det?!)
Korset som ond design!!! inte bara som ett tortyrredskap, utan som symbol för en Gud som ibland kräver offer! En symbol som används på så många människor att budskapet och tortyrredskapet nästan tvättats bort!? Frågetecken från utställaren att fundera över. Men för mig en symbol för att Gud alltid kan vända förlust till seger. Från mörker till ljus! Nog sagt:)

Barn, och musik, eller barnmusik!

Då har töserna och jag stampat takten i parken till Nassim al Fakir! Så mycket glädje och energi i den killen, och han fick alla barnen att hoppa, dansa och sjunga med i gunget. Barnmusik är så viktigt, och så roligt! Hörde på radion att det produceras mindre och mindre barnmusik, därför att barn allt mer lyssnar på samma musik som ungdomar och vuxna. Det är väl bra om man kan sjunga med till samma refräng, men samtidigt är det ju detta med språket! Att barn behöver få sjunga på ett språk som är relevant för dem! Och då menar jag inte bara på "modersmål" utan att de får sjunga sånger som återspeglar en värld så som den tas in av barn! Kanske är det en omöjlighet att skriva barnmusik som vuxen, men det görs många bra försök! "Lätt som en plätt" gapade töserna ut i publiken tillsammans med hundratals barn!
Jag är ingen barnmusikexpert, så jag vet egentligen möte exakt vad det är som gör skillnaden om det är musik som är tillgängligt för barn, språk, melodin eller vad!?
I den kyrkohandbok som vi nu prövar i församlingen finns en musikserie riktad till barn och ungdomar! Jag har inte helt lätt för det musikspråket, men min äldsta tjej kan redan "gloria" utantill. Det pedagogiska med den lovsången är att man sjunger Gloria, och sedan "ära åt Gud" så att vi genast lär oss innebörden av ordet gloria. Någon har tänkt! Någon tänkte att både barn och vuxna nu får möjlighet att sjunga på ett enkelt barnvänligt språk(vilket inte betyder att man inte kan gilla det bara för man är vuxen) och samtidigt utbildar man församlingen i klassisk latin. Jag får bjuda på att gudstjänstens musik inte alltid tilltalar mig så enormt, för att få höra någon från baksätet på hemvägen sjunga "gloria, ära åt Gud" hela vägen hem!

Nya intryck

Har varit på konferens under fem dagar i Sigtuna. Det var en konferens för studentpräster runt om i Europa! Det har verkligen varit toppen! Har med mig många intryck, bra föreläsningar, nya vänner och många goda samtal! 

Många uppslag till att skriva i bloggen. Under en workshops så intervjuade deltagarna varandra i fråga om dialog med andra religioner, och en metodistpastor sa några ord till mig som fastnade ordentligt. Att det viktigaste i dialog, är att göra sig öppen för att det kan förändra mig själv. Så kort och kärnfullt. Som en självklarhet! och ändå så svårt! Att verkligen lyssna och i te bara göra sig beredd eller rusta upp för sin egen nästa replik, utan snarare rusta ner och öppna upp för att ett samtal kan förändra mig!

Det varma flyger upp till Gud!

Teologi, är ett ord som låter svårare än det är! Läran om Gud! Eller hur vi ska förstå Gud. Oftast kanske det handlar om teoretiska tankar som ställs upp, men utan en teologi som hämtar inspiration överallt och runtomkring och mitt i världen för förståelsen ingen luft! Och det är något som är allas uppgift att tillföra; hur vi tänker och talar om Gud.
Här om dagen satt jag och en god vän och pratade om vad som händer när vi dör. Båda två har barn i samma åldrar 4 och 6 år gamla, och däri ligger en utmaning att på ett konkret och enkelt sätt tala om det som är svårt att förstå. Men mitt tal om Gud fick ny luft när vännen delade med sig av hur hon talade om vad som händer med en människa när hon dör! " Det varma hos människan flyger upp till Gud, och det kalla blir kvar här" Det var så enkelt och så rätt samtidigt. En död människa blir ju snabbt kall, vilket betyder att det varma försvunnit och kommit till Gud. Ofta talar vi också om varma människor och syftar ju då inte på kroppstemperatur utan på en god och omtänksam människa. Den goda, varma människan kommer till Gud, det kalla lämnas kvar. Man skulle kunna utveckla tanken mer, menmpoängen är enkelheten och hur man ger varandra goda bilder som går att förstå, som är lite mer konkreta än bara symboliska!

Välkänt eller uttjatat eller hur är det!?

På morgonmässan valde jag psalm 199, "Den blomstertid nu kommer" en psalm som jag tror fortfarande väldigt många i vårt land kan utantill. För många av oss ger den fina minnen av skolavslutningar, blommande syrener, och ljumma vindar!
Jag hade igår valt en annan psalm för jag kan nästan vara lite trött ibland på det där som är så överbekant, men så mindes jag en gamla kvinna på hemmet förra veckan som viska till väninnan(fast hör båda dåligt blir viskningen rätt tydlig) att "sjunger de aldrig den blomstertid nu kommer längre"
Vilket gjorde att jag klämde in den i andakten också!
Men jag tänker att det är gott att påminna sig om att även i det välkända och bekanta finns det nya saker att upptäcka! Att jag måste vara lite ödmjuk inför att det som jag tycker är välbekant och på gränsen till uttjatat är både helt nytt för någon, eller bara att det är så välbekant är det som bär!

Vårt dop

I dag handlade det om vårt dop i högmässan! Alltid angeläget. En tanke som jag burit med mig är frågan om dopet som en gåva, vad är det vi får egentligen?! En biljett in i gemenskapen?! Medlemskap handlar det pm rent tekniskt i Svenska kyrkan, men annars är tanken på en särskild v.i.p. Grupp väldigt främmande för mig, och något vi bör akta oss för att utstråla! Som gåva tänker jag att vi får ett uppdrag, och det är att följa Jesus, i dopet blir våra liv sammanvävda med hans liv, och därför kallas vi att leva den tjänst som han levde. Att öppna våra liv utanför vårA grupperingar och våga göra som Jesus: alltid gå utan för gruppens konventioner och gränser, ut i marginalen. Att göra alla "dom" till ett vi!
Dopet är ingen vattenstämpel där det står V.I.P på, utan "Tjänare" eller "Jesusföljare"