Advent, fasta och vänta?!

Bara två dagar kvar till advent! Jag har längtat! Längtat efter mer ljus i fönstren, längtat efter tillfällen för glöggmys och pepparkakor! Men adventstid är också en tid för att längta och vänta. För mina egna barn är längtan efter julklappar påtaglig:) men vi ska såklart prata om att det är Jesus vi väntar på! Adventstiden är sedan gamla tider en fasteperiod, där den liturgiska färgen är lila, båtens färg.
Att vänta och att faste är ytligare än av vår tid bristvaror(använder ordet ofta) många av oss, vi som är privilegierade med pengar och jobb har i dagens samhälle stora möjligheter att tillfredsställelse mer eller mindre viktiga behov på stört! Se vad vi vill på tv när vi vill, eller kunna handla 24timmar om dygnet!
Tålamod är en dygd, och undersökningar visar att barn som lär sig vänta(på sin tur tex) eller lär sig tålamod har goda möjligheter att klara sig väl i framtiden! Måste nog påminna mig själv om det oftare när jag curlar mina egna töser:)
Jag vill i te lägga än tråkig yllematta över allt adventsmys, men låt myser handla mer om relationer, det som är viktigt, än konsumtion!

Världens bästa jobb

I dag har det varit fullt upp, och på väg hem i bilen kom jag åter att tänka på vilket superbra jobb jag har! Fick startaupp dagen med handledning, alla präster behöver på olika sätt ledas i sitt jobb, stöta och blöta problem och känslor som dyker upp i tjänsten tillsammans med andra erfarna människor.
Det heliga samtalet, eller pysventilen tänker jag på handledningen som! Det heliga samtalet ger hjälp till själen, kan t o m vara läkande, och det såklart inte bara i handledning utan i många olika samtal med människor vi möter!

Sedan var det begravningsgudtjänst, en plats där jag mer leder, leder gudtjänsten och är som ett tryggt stöd för anhöriga. Begravning är ett sådant där otroligt meningsfullt sammanhang där livet står på sin spets, och där människors frågor om mening, om död och om liv hamnar så självklart i fokus. Det är också tacksamt att få möta så många berättelser om människors liv, jag slutar aldrig förundras över varje människas unika berättelse. Begravning är något av det mest livsbejakande jag gör på jobbet, hur motsägelsefullt det än låter. Jag glömmer inte att jag är dödlig, och det ger mig viktiga perspektiv som skär rakt in i mitt eget liv!

Fick avsluta dagen med vigselsamtal! Smittande glädje fick jag med mig hem!
Sa jag att jag har världens bästa jobb?!

Domsöndag, domens dag

Domens dag är mitt enda hopp" så sa en vän på prästutbildningen när hon drabbades av uppgivenhet inför världens ondska. Att det kommer en tid för uppgörelse och upprättelse!
Hon sa också att"någon sorts blästring är nödvändig" för hur ska vi annars kunna mötas i himmlen som vänner med alla där. Jag tror inte vi ska leva våra liv i rädsla för domen, utan med förhoppning om att vi ska få försonas med våra liv, med allt vad de innehållit av både kamp och glädje, smärta, synd. Som i en spegel, ansikte mot ansikte får vi möta Gud och oss själva! Göra upp, och låta Gud göra rätt med oss, till det vi var tänkta!

en helg av många

Det har varit en händelserik helg. Igår var jag i Olaus peri församling och lyssnade till Händels -Messias. Fantastisk uppsättning med barockorkester, kör och internationella solister. I verket används mycket psaltarpsalmer och profettexter bla Jesaja 53, som vi känner igen från juldagens textläsningar i evangelieboken "det var våra krankheter han bar, våra smärtor lade han på sig" det var mycket gåshud, och och det var stundtals himmelskt vackert! Så idag var det gudtjänst i Lextorp där jag jobbar. Fina texter när vi närmar oss domsöndagen, löftet om Jesu återkomst, hurra, framtiden är meningsfull och hoppfull! Återkomsten är inget hot, utan ett löfte:)
I morgon blir det kurs med andra präster som jobbar på högskola och universitet. Det blir nog väldigt givande! Det går bra nu:)

Ytans tidevarv

Jag såg på förmiddagen en intervju med Mikael Persbrant som myntade uttrycket att "vi lever i ytans tidevarv" allt för mycket handlar om att skapa sig en fin yta, både utseendemässigt men också slappa sig ett snyggt liv. Det ska se bra ut helt enkelt, och Persbrant menade också att något är radikalt fel när förvånansvärt många ungdomars högsta dröm är att bli kändis. Jag tror de allra flesta människor ser att samhället har allt mer gått i "ytans" riktning, men att gå från att konstatera hur fel det kan vara och sedan i sitt eget liv göra någonting för att kämpa emot är en helt annan sak. Det är inte helt enkelt, eftersom vi matas med röster som säger att vi måste ändra på oss, och konsumera dottern och staten för att duga.
För mig är kyrkan platsen som går på tvären mot det konsumtionssamhällets som vi skapat! Där matas vi med en röst; Kristus som säger att vi är älskade oavsett vad vi äger och har, och att just jag har en viktig gåva och uppgift i hans kyrka. Jag tror att kyrkan predikar är allt detta, men att vi också kan göra mer och bättre för att tydliggöra vårt budskap, och låta budskapet också bli handling.
Tyvärr kanske kyrkans budskap om måttfullhet, tjänandes av nästan, liv i bön, tålmodighet
Inte alltid är så populärt för en generation som är van vid att få sina behov tillfredsställda direkt.
Men kristen tro handlar om kvalitet i det vi gör och känner, inte kvantitet. Det är både kämpigt och tidskrävande att sträva efter. vägen tar hela livet och vi blir aldrig perfekta .Men det håller. Livstids garanti kan man säga. Det ni:)

Längtar till advent

Okej, nu längtar jag till advent!!! Adventsljusstakar är inköpta och väntar på att ställas i fönstret. Mer ljus, mer mys, men det som jag älskar mest i advent: alla underbara psalmer! Ingen tid på kyrkorådet har så många och bland de allra flesta välkända psalmer. På första advent finns det hos många en förväntan i gudstjänsten att få sjunga : Hosianna Davids son, osv.
Min favoritpsalm i advent är nog inte så välkänd, men oj så vacker. Psalm 423, Kom Jesus, kom Immanuel. Där så fin (också på latin) att jag spelar den från och till året om. Men nu ska jag hålla mig till advent. Att vänta är positivt. Väntan är en bristvara i dagens samhälle, och där är vårt kyrkoår en bra motkraft som tydligt markerar högtid och fest, väntan, förväntan och tid att växa! Så jag väntar några veckor till.

Kom Jesus, kom Immanuel,

ur fångenskapen lös var själ.

Ge nu varje syndens slav

den frihet du åt Israel gav:

Refr

Var glad, var glad!

Immanuel

ger frihet åt var bunden själ.

O kom, o kom, allsmäktig Gud,

som när du gav oss dina bud

i eld och moln på Sinai.

Kom nu och gör den fångne fri,

Ref

Du som har nyckeln i din hand

till dödens och till livets land,

du låser opp, och öppen står

den värld där inget ont oss når.

Refr

Kom, lossa med din stav av järn

all Satans makt och bli vårt värn,

kom lyft ditt folk ur gravens djup

in i ditt rikes segerljus.

Refr

Lys morgonstjärna Gud har tänt,

o, kom till oss, kom, Guds advent,

förjaga mörkret tills vi ser

en värld där, GUd, din vilja sker.

Refr

Helgon och andra suckande hjärtan

"Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den" 
Det är Heliga Birgittas bön så som vi känner igen den. Orden är hämtade ur hennes uppenbarelser, ett samtal mellan en pilgrimsvarndrare och Gud. Det är alla helgons dag, och vi påminns om både kända och okända förebilder i tro, desom trampat vägens damm före oss.
Pilgrimsvarndring har med åren blivit allt mer populärt, att varandra med ögonen riktade på vägen, men blicken också riktad inåt, den vägen som går mot vårt eget hjärta, och den vägen kan vi alla trampa på även när vi inte lägger så många mil i benen.
Det är alla Helgons dag och då kan vi tänka på att Birgitta precis som alla andra fick kämpa hårt på sin livväg, precis som för oss alla var den långt ifrån spikrak! Hon stötte på patrull både hos påven och det svenska kungahuset. Jag tänker att hon många gånger ur djupet av hjärteroten fick be med orden " Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den"
Jag tänker att vi som kristna oftast är ganska villiga att vandra den väg som Gud visar oss, att vi har viljan, vi är inte alltid ovilliga. Därför är Birgittas bön en bön för krissituation i tron, när vi står och stampar! Vid alla helgonatid tror jag många av oss som mist någon nära kan påminna sig om hur man stått och stampat, tvivlat på vägen, eller att det överhuvudtaget finns någon Gud, och om Gud finns så är han inte särskilt god i alla fall. Då tänker jag att Birgittas bön är en bön ur suckande hjärtan som säger "Here visa mig din väg, och görlig villig att vandra den"