Allahelgona!

Vi närmar oss Alla Helgons dag och helg, och i i varje låga på våra gravar minns vi dem som vi saknar. Föräldern, barnet, bästa vännen eller livskamraten! I varje låga som brinner finns det mycket sorg och saknad, och många många tårar! Ofta hör jag och kanske stämmer jag in i den kören själv att döden har blivit allt mer främmande för oss, nästan "onaturlig", men just kring den här tiden om året stannar vi upp. Och på senare år stannar allt fler människor upp inför det faktum att vi alla en gång, precis som de nära och kära vi saknar kommer dö. I alla fall vittnar våra kyrkogårdar om detta, här i Trollhättan är kapellen och kyrkogårdarna fulla med ljus och med människor! Det ligger något positivt i det och jag hoppas också att allt fler ljus får vittna om det sanna ljuset Jesus Kristus till alla de människor som förlorat hoppet och tron.
För i varje låga brinner också ett hopp om att livet till slut är mer än aska och mull, ett hopp om återförening och återseende!

Dela tron!

Igår fick jag en välbehövlig uppfräschning av frälsningsläran. I Lindvedens Missionskyrkan hade människor samlats för att lära sig mer om klassisk teologi, och det är berörande och se att det finns så mycket längtan efter kunskap om den kristna tron! Tommy Dahlman som undervisade i ämnet nämnde att det är symtomatiskt för vår tid att människor allt mer väljer att gå på seminarier och föreläsningar i allt högre utsträckning, än att man går på konserter och musikframträdanden! Kanske är det så, och om det är så borde vi som kyrka allt mer frimodigt fundera på hur vi kan utveckla formerna för vår undervisning, och våga räkna med att folk är intresserade/vetgiriga!
Lindvedens Missionskyrka lyckades fylla kyrkan flera kvällar i rad kring kristen teologi, och jag vet att det samtalades mycket människor i trollhättans olika kyrkor i somras kring "ordet & bordet" med bibeln i fokus!
Nu tänker jag att om det någonsin smugits in rädsla för att prata om bibel, teologi, om Jesus Kristus i våra sammanhang, i kyrkan och där var och än av oss gör tjänst i vardagen, är det dags att begrava den. Begrava rädslan över tron och frimodigt med ödmjukhet dela med sig, dela mera till alla längtande sökande och vetgiriga människor! Evangeliet är fortfarande relevant, mer än någonsin! Jesus drar fortfarande människor, drar i människohjärtan. Det behöver vi aldrig tvivla på!

Ta ansvar för mänskliga rättigheter!

Jag grät i bilen till jobbet idag! Cicilia Udén rapporterade från ett häkte i Egypten där syriska flyktingar satt häktade efter att de fångats upp ur havet från en båt som kapsejsat. En mor hade förlorat tre av fyra döttrar i det mörka havets vågor, bara den stora tioåringen överlevde. Det var hjärtskärande att höra!

Förra veckan fick jag en fråga kvar i huvudet efter ett möte om att Svenska kyrkan måste välja om vi ska vara "Svenska" eller "Kyrkan"
Kyrkan har genom åren gjort gemensamma insatser för t ex apatiska flyktingbarn, men jag hoppas att vi väljer en väg där vi alltmer hörs i samhällsdebatten när människor far illa, och deras rättigheter kränks. Eller när tex mammor tvingas ut på öppet hav med sina små barn för att fly ett krig! Kyrie eleison, herre förbarma dig och ge din kyrka kraft att höras!!!

Tyyyyystnad!

Jag vet att det finns fler där ute. Som jag, som gillar att prata, mycket, nästan hela tiden:) Prästsjukan som jag hört någon uttrycka det ibland. Pratarna, sånna som jag behöver öva oss på att vara tysta, påminna oss själva om att det är viktigt att släppa in andra, för man ska inte vara en krokodil som min amma brukar säga;"stor mun och inga öron" Förebilden är då snarare elefanten, Två stora öron och en mun, och fyra stabila fötter på jorden! Det är bra att ha talets gåva, det får man inte glömma, det är en gåva, men också ett ansvar! Jag läste någonstans att "Ur tystnaden föds de bästa orden" om vi gör plats för tystnaden också i våra liv får vi tid att ta ansvar och reflektera kring det vi säger!
Med åren har jag allt mer vant mig vid tystnaden som kommunikation, att den inte är farlig, att den t o m är helande, läkande. Att tystnaden ibland säger mer än tusen ord.

Dag Hammarskjöld Skriver i boken Vägmärken, "att den längsta resan, är resan inåt" den kan vi bara göra med lugn omkring oss, eller med tytnad omkring oss, detta samhälles stora bristvara. Men om vi allt som oftast tar oss tiden att resa, och lyssna inåt, kan vi lära oss långt mer än vad faktaböcker kan ge!

Gudstjänstens språk, eller för vems skull eller...

Det är söndag, och då har jag varit på gudtjänst. Jag förstod inte mycket idag av det talade och mestadels sjungna språket. Men kristen tro har broar till ett gemensamt språk som gör det osynliga synligt, att jag förstår det oförståliga! Söndagens gudtjänst är platsen där varje krisyen helgar sin kropp, sitt liv och sin tid till Gud. Frågan är för mig alltså inte vad jag får ut av att sitta där i bänken, eller hur kul det var! Utan vad gav jag idag åt Gud, jo min tid, mitt liv min kropp. "Av ditt ger vi åt dig som vi säger i gudstjänsten"
Det finns i vårt samhälle idag en stor brist, eller många stora brister. Tid är en av dem, men också tystnad. Vart någonstans kan jag få ta plats i ett rum med andra människor och möta tystnaden!?
Gudtjänsten är en annan plats än den högljuda, självupptagna världen. Den fyller i sprickorna av brist i våra liv, allt det som vi behöver(tid för vårt inre, tystnad, bön, lovsång, kärlek gemenskap, förlåtelse och livsmod)
Kanske förstår jag inte allt, kanske tycker jag inte att gudstjänsten alltid är så kul(men vem har sagt att det ska vara kul) Vi är där för att helga oss åt Gud, låta Guds puls, pulsera i oss, som den kortaste bönen i varje andetag"Jesus, Kristus"

Nu ska den"tråk-kristne" helga vilodagen till slappning, läsning(kanske jogging) och plockning av tvätt!

En sekulariserad kyrka!?

Jag konstaterade precis för en kollega att svenska kyrkan är som min bebis ibland, och jag vill ju inte att någon ska tycka min bebis är ful. Men jag hoppas att jag trotts det kan se med sunda ögon på delar av den utveckling som sker i SvK. Det har varit mycket diskutioner efter Ärkebiskopsutfrågningen, då det svävades lite på svaren kring frågor om jungfrufödsel och och om Jesus var en sannare bild av Gud än Mohammed. Förmåga av oss troende har blivit lite frågande om vår främste företrädare för kyrkan inte tydligt måste stå för den tro som vi bekänner varje söndag i vår Gudtjänst!
Så jag står frågande, orolig och lite vilsen inför framtiden. Lite ödesmättad stämning inför detta biskopsval faktiskt, men samtidigt är kyrkan mig så kär, och jag vill inte delta i en gnällkultur så som det ofta blir på sociala medier. Men jag tror att vi som kyrka, anställd ideel, eller troende måste rycka upp oss kring de teologiska frågorna och föra ett samtal kring tro, trosbekännelse, vad omfamnar vi teologiskt i vår tradition och vad brottas vi med. Har traditionen alls någon roll i kyrkan idag,. Och då menar jag inte tradition som att återupprepa gamla ord och formler utan tradition som gestaltar levande tro för människor som är lika i själ och hjärta för två tusen år sedan till i dag och in i framtiden. Tycker tradition fått en dålig klang i kyrkan idag, kanske är det en missuppfattning av mig,.

Att söka Gud!

I kväll är det dags igen. Första gången med "Vuxenväg till tro" eller "katekumenatet" som det också heter!
En grupp med sökare, människor som söker Gud, eller svarat på sin längtan efter Gud och tar sig till oss i Lextorp för att ställa frågor. Frågor om Kristen tro, hur det hör samman med mitt liv, våra liv, och liv som levs tillsammans med Gud!

Inför de här kvällarna när mörkret kommer, kan jag ofta känna att "åhh va skönt det hade varit att få åka hem klockan fem som vanligt" Men runt klockan nio på kvällen när jag väl är hemma, är jag oerhört tacksam för kvällen som var. För alla frågor som vi tillsammans söker svaret på, hur vi delar våra liv och vår tro med varandra. Det är sådana möten som gör att tron får energi och kraft! Det är tro som söker förståelse. Inte tro som sitter på alla rätta svar, eller den rätta raden, utan tro som försöker sätta ord på känslor och erfarenheter.
Mitt liv sammanvävt med Jesu liv!