Två saker!

Ibland är tankarna lite splittrade, jag knyter inte ihop trådarna i slutet liksom.

Våren som nu börjar övergå i sommar är för mig den bästa tiden på året! Man lever fortfarande i förundran över hur vackert det är, det upphör inte att förvånga. Det gröna har inte blivit semesterns vardag. Och det är fortfarande så att det bästa(om man gillar semester) är att vänta! Man lever i underbart nu, som ska bli underbart sen också! Grönskan vittnar också för mig om uppstånmdelsen, detta fantastiska att det som såg dött och fruset ut växer till liv igen! Som jag läste i en bok att ”Gud lyfter lite på slöjan för oss till evigheten” Man kan få en föraning om hur det kan vara: Smekande ljummen vind, eller solvarma klippor!

Om en stund ska kyrkans förskola sparven få utgöra lunchandakten. Jag brukar sjunga och spela tillsammans med dem en gång i veckan. När vi talade om deras medverkan vid fikat för en stund sedan var det någon som sa något som jag tycker är så härligt med barn. Något i still med ”det viktiga är ju inte hur de sjunger/låter utan att man får se dem där i kyrkan”
Tänk va härligt att vara barn, att man ser på barn på det viset: helt igenom älskade, sedda för att de är där oavsett vad de presterar!
Det kanske vi borde öva oss på mer när vi ser på varandra både som vuxna och barn, eller som Guds barn!

Att sändas!

I kväll åker en grupp människor till Skara domskyrka för sändningsmässa! Det blir Biskop Åke som med handpåläggning och bön får sända ut våra katekumener (och oss alla förstås) i tjänst för Gud och medmänniskor! Vi har följts åt sedan september och disskuterat trons liv, vad är det att vara kristen, och hur kan man leva som kristen idag! Frågorna har varit många, och tillsammans har vi sökt svaren, med respekt och hänsyn till varandras olikheter!
Bön och handpåläggning är en del av vår tradition som förknippas både med dop och med konfirmation, bön om att Helig Ande ska utgjutas över oss. Och i fornkyrkan var det Biskopens uppgift att göra detta. En anledning till att vi i västkyrkan har separerat dopet och konfirmationen(alltså handpåläggningen och bön om Helig Ande) är att den uppgiften blev för stor för Biskopen i en växande kyrka, vilket gjorde att Präster döpte barn och senare i livet samlade man större grupper av människor för att konfirmera, eller ge dem Smörjelsen som det heter; man smordes med olja(En av Andens symboler)
Just ikväll är det sändningsmässa, men just genom handpåläggningsmomentet, finns det också någons sorts bekräftelse i skeendet, ett "Ja" till Gud, till Jesus och hans kropp kyrkan.

”Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; Gud har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.”

2 kor 1:20-22

Tolken!

I Pingsttid får kyrkan åter aktualisera Helig Ande, som egentligen ständigt borde vara på tapeten!
Andes verk sker ständigt och inte bara till Pingst såklart! Inom ramen för Svenska kyrkan tycker jag endå att vi bara blir bättre på att tala Anden, kanske har vi börjat komma över en tradition av att inte vilja förknippas med de mer karismatiska systerkyrkorna, vad vet jag, det har säkert en modern kyrkohistoriker bättre koll på.
Anden har ju så många olika epitet: Hjälpare, tröstare, livgivare. Jag tycker Tolken är yttligare en av de många. För ingenting blir förståligt för mig, i bibeln och förkunnelsen om inte Anden finns där. Helig Ande är avgörade för att jag ska förstå både Fadern och Sonen, för att jag ska träffas som ett stygn i hjärtat som det står i psalmboken! Varje aha-upplevelse i Gud är Andesn verk i mig. Anden som tolkningsredskap in i bibelns text, så att texten blir levande i mitt liv!
Anden är också det mysterium som gör att jag tror, även när jag allt som oftast inte fattar alls!

Att gå från utförare till möjliggörande!

Att göra det möjligt för andra att komma till tro, att engagera sig i sin församling och att stolt kunna säga att man tillhör kyrkan! Det är vår allas uppgift!

Jag är på sluttampen av en kurs"att leda ideella" att går från att vara utförare till att bli möjliggörande är precis vad det handlar om! Kanske låter det skrattretande att man måste åka på kurs för det?! Men kanske har vi en tradition i svenska kyrkan där skillnaden mellan anställd och församlingsmedlem varit alltför stor och den sitter i!

Våra systerkyrkor har ofta ett försprång där! En verksamhet som finansierats av de aktiva församlingsborna har krävt att ideella har ställt upp med tid, pengar och engagemang! Vi har mycket att lära av dem!

Jag har lärt mig mycket, skaffat mig insikter, (även självkritiska sådana) och verktyg för att bättre kunde jobba med idealitet! Det är vägen för kyrkan, inte pga en sviktande ekonomi, utan för att vi som församling mår bra av ett stort engagemang hos våra församlingsbor och för att det tillför vitalitet och energi när fler tar plats på arenan!

Redovisning av arbetet med vår utvecklingsplaner för Trollhättan i morgon! I min grupp bidrar vi bl.a  med samtal kring vilket språk vi använder i kyrkans sammanhang! Är vi kyrka eller företag undrar jag:)

Kyrkan, vilket rum

Skara stift är det stift i landet som har flest kyrkor! För några år sedan var det 444, men det har nog hunnit ändrats på bara de senaste fem åren så vad siffran är nu vet jag inte!

Jag jobbar i Trollhättans Pastorat och där är tre av fyra kyrkor byggda från mitten av nittonhundratalet och framåt, den nyaste från nittiotalet! Det är nog inte ett tecken på en kyrka som expanderat så enormt de senaste femtio åren. Snarare att industristaden tog fart och expanderade!

I alla tider har kyrkor lagts ner, eller snarare slutat användas och stått för att förfalla,  och en ny kyrka har tagit form i närheten. Ofta en större och pampigare modell! Typen Tegnérlada känner vi ju igen!

I församlingen där jag växte upp finns ett exempel på detta. Hidinge gamla kyrka och Hidinge nya kyrka som byggdes ca 5km från den gamla. Den nya är en smärre katedral. Men båda kyrkorna fyller viktiga funktioner. Den gamla har fördelen av att den inte känns ödslig om gudstjänstfirarna inte är så många, och den stora har på senare år rustades med fler rum i lokalen vilket är ett lyft för all verksamhet, barngrupper körer och för kyrkkaffe.

Ett bekymmer när vi som kyrka vill tänka nytt i våra kyrkorum är den antikvariska aspekten, där K-märkning och hänsyn till våra kyrkorum som kulturarv måste bejakas. Där uppstår ibland stridigheter mellan församlingar och riksantikvarieämbetet som har olika åsikter om vad man får göra med rummet.

Jag tänker att det är nödvändigt för oss nu och i framtiden att vi i församlingarna tänker till ordentligt om våra kyrkobyggnader och hur vi använder dem, kanske i en högre utsträckning än tidigare!
Att vi jobbar för att människor ska få en relation till "sin" kyrka!

Jag har en helt personlig uppfattning om vad en kyrka är, helt klart grundad i min barndom. En riktig kyrka ska dofta sten och stearin! Då öppnar mitt sinne mig för andakt! Som sagt en helt subjektiv uppfattning med en stor dos affektion i sig!

Vet inte vad frågan var eller svaret i detta inlägget, kanske en undran över om byggnaden isig betyder något särskilt för oss, något särskilt för mig?

Att meditera fick vi i vuxenväg till tro veta lite mer om idag.
Meditation är något som finns i väldigt många religioner och är något att samlas kring och lära av varandra. Redan Jesuiterna tog med sig former av meditation från sina möten med andra kulturer och gjorde det till sitt eget.

Nu för tiden i vårt sekulariserade samhälle tar meditationen nya ord som "mindfullness" ett sätt att hantera stress och lära sig vara i det som är, en meditation där mycket är taget direkt ifrån buddistiska traditioner och som utövats i årtusenden. Inget nytt under solen alltså!
Konsekvensen i sig; mindre stress är ju såklart bra i sig självt men meditation utan någon sorts koppling till mystika känns lite ofullbordat!

Konsekvensen ska inte bara användas inåt, utan uttryckas utåt, kanske som handling i mitt liv! Att de "insikter" jag gör, ger mig kraft och energi till att vända mig till min nästa.
Jag tänker att meditation, att se inåt, inåt mitt innersta ska hjälpa mig att öppna mina ögon och se utåt, utanför mig själv, se världen tydligare!

Kanske upptäcker jag det där stora i det lilla; att vårdofterna luktar hundra gånger bättre än köpcentrumens kvalmiga doft. Att det finns större världen i livet än konsumtion, och att jag kanske borde ägna mer tid åt det istället:)

Börjar bli trött, nio till nio dag idag! Tack Gud för den!

Bön

Min 6åring är inte så lik mig alls som barn. Hon reflekterar mycket om det som hon möter varje dag, och mycket av det hon möter är kyrkan, Jesus, Gud, liv och död. Här om veckan bad jag en kort bordsbön och vi kom att prata om bön. Lillan konstaterade att "jag ber bara när jag behöver" teologen i mig gick igång på alla cylindrar och tyckte att det lät spännande så jag bad henne utveckla sitt resonemang!? Det utmynnade i konstaterandet att "be när man behöver" är när barntimmefröken säger att barnen och fröknarna ska be! Jag kan le över tanken att det är lite på order då barnen tycker att de måste be!

Ibland i olika debatter pratar man om att barn måste få välja själva tro och ideologi, det är i alla fall skolverkets intention i skolaplanen. Det får inte på något sätt vara konfessionella inslag i undervisningen.

Som förälder och kristen behöver jag som tur är i mitt hem inte ta hänsyn till det! Jag är glad för att mina barn får finnas i sammanhang där människor ber, för det är en övning i många eftersträvansvärda saker. Bönen riktar såklart fokus till mig och mina egna bekymmer, men den drar också fokus till den värld som finns runtomkring mig, människor och natur. Den drar mig ur min inkrökthet när jag ber för andra, jag tror om de som sitter i riksdagshuset skulle ha en obligatorisk timme bön eller meditation så skulle beslut fattas till det bättre.
Bön är också ett tillfälle att öva sig i att sätta ord på det som rör sig i mitt inre,  en övning i att våga närma sig sina känslor.

Jag är glad att mina barn får lära sig att be, jag tror att det gör dem mer emfatiska och självmedvetna!

Hugsvalelse!

Någon sa till mig en gång att präster och läkare är dom som är mest rädda för döden!
Själv hoppas jag innerligt på en långsam och naturlig nedrustning av kroppen, att jag kommer bli så gammal, trött och skröplig så att döden som alternativ inte känns helt fel i alla fall!

Jo lite rädd är jag i alla fall för döden, eller är det så att jag faktiskt så hemskt gärna vill leva!
Lästa ur en predikan av H.Schartau där ordet Hugsvalelse fanns med, ett ålderdomligt men vackert ord som syftar på lindring och tröst. "då Gud för Jesu blodiga försonings skull förlåtit synderna och med sin helige Andes hugsvalelse borttagit den dödsångest, varmed samvetet varit kvalt"
Helig Ande ingiver oss tröst och lindring inför vår rädsla för döden, det är gott att veta för alla oss som inte tänker på döden som den stora språngbrädan till himlen, utan med darrande ben helt ofrivilligt varje dag närmare oss den språngbrädan.

I kyrkan går det parralella spår om hur vi tänker kring vårt eviga liv och vår uppståndelse:
Kommer vi till himlen direkt när vi dör? Eller ligger vi i våra gravar och inväntar evighetens påsk?

Det första känns enklast inom den pastorala omsorgen när man får frågor från sorgehus, men den andra lever sitt liv i våra söndagliga texter! Hur ska man tänka?!
Tiden är relativ tröstar jag mig med, en dag som tusen år, allt sker samtidigt!?

Många frågor, inga svar:) Hugsvalelse något att längta efter...