Vigsel

I lördags var det dags för vigsel i Lextorpskyrkan! Jag hade mött brudparet i början av augusti för att gå igenom ordningen. Svenska kyrkans ordning, men med mycket plats för den syriskortodoxa traditionen, där texterna bl.a. sjöngs på arameiska, Jesu eget språk. Lextorp har en lång tradition av samarbete med syriskortodoxa kyrkan och det känns faktiskt härligt när fler traditioner får plats i koret. Vi var alltså två präster(SvK och syrainska kyrkan) + en diakon från deras kyrka. Ett kulturmöte med glädjen och kärleken i centrum! Det kan jag glädja mig åt länge! Världens bästa jobb!

Att leva livet i både ock!

Att vara döpt, att vara frälst, att älska Jesus tvingar oss till att leva våra liv i både ock, eller snarare tvingar mig att leva livet både ock. Att bejaka livet och mig själv precis som det är! En del mörker och en del ljus och det är inte som det ska, utan det är bara så!

Javisst är det jobbigt att inse att det bor så mycket genomruttet i mig, och det ska jag ta tag i en dag, eller idag, eller en annan dag! Så klart ska det genomruttna synas i sömmarna, städas bort, men kanske är det enklaste att inse att det är bättre med lite skit i hörnen! Att inse att det finns skit i hörnen, är det som kallas syndamedvetande, helt klart inte ett av de senaste nyorden i Sverige just nu. Men att sätta ord på problem har alltid varit ett effektivt sätt att avväpna dess makt över oss. 

Något som är också mycket svårt, men som vi tvingas att leva med i vår tro är att vi är oändligt älskade av Gud! På samma sätt som jag är genomrutten, är jag helt igenom älskad! Både ock är den kristna melodin. Det är en tro som håller därför att dess grund är en mänsklig kropp: Jesus Kristus

Genom mörker och ljus, friskt och ruttet,genom skuld och skam, bakom alla klyschor, finns en hand som alltid söker min! Om jag vågar tro det är jag en rättfärdig syndare! 

Tron på Jesus tvingar mig att leva livet precis som det är. Sorg och glädje, svek och vänskap, mod och feghet, jag får vara svag och stark samtidigt, och tro att livet ändå bär! 

Memento mori

Kom ihåg att du är dödlig, ett uttryck som vi känner igen! ? 

På bilden ser vi "den första begravningen" en skulptur. Man kan gissa att det är Adam och Eva som ska begrava Abel som 

mördats av sin bror Kain, och det är svårt att sätta sig in i hur det är att förlora ett barn. Skulpturen bara skrapar på ytan 

 för att ge oss en glimt av den plågan! Den allra första begravningen, hur va det egentligen, att inte veta hur det är när någon dör!

Memento mori är en konstform som var vanlig under medeltiden. För att påminna människor om sin dödlighet, bl à blev liemannen ett vanligare inslag under 1600-talet, och den vanligaste uttrycksformen är döskallen.
Jag tror att medeltidens människor var ganska medvetna om sin egna dödlighet, inte många blevåldringar och många spädbarn blev aldrig äldre än spädbarn.

Det krävs ingen större analys av vårt samhälle idag för att se att döden är något som vi håller så långt borta ifrån oss som möjligt. Tack och lov lever vi längre och våra små barn dör inte längre i lunginflammation osv. Den döden ska vi i största möjliga mån hålla borta i från oss.

Men det finns också något livsbejakande i döden som jag tror vi tappat, och ingen kan vittna om hur viktigt livet blev och att livet fick andra värden när han eller hon lyckades överleva!
Att sätta ett värde på livet och fokusera på det som är viktigt därför att varje dag är en gåva kanske vi allt mer måste påminna oss om. Fy va präktigt det låter och jag avskyr själv klyschor, men kanske måste vi våga släppa in tankarna, släppa in det fruktansvärda för att sätta ett högre värde på det vi redan har!

Som präst möter man döden ofta, en ständig påminnelse om livet, det liv som jag är så tacksam för att jag får leva!