Ta inte våra barn!

Jag kan inte helt förstå, men någonstans kan jag ana skräcken som föräldrarna kände utan för kronans skola i går. Panik och skräck när de står utanför skolan utan att veta om gärningsmannen är kvar, om just deras barn är drabbat eller värst av allt  om det otänkbara hänt.
Vad är det om inte hatet som drabbat Trollhättan, hatet som tagit barns liv, för även om barnet är en vuxen man, eller litet barn så är det någons barn, en familj en släkt som drabbats av stor sorg, och en stad som nu fått ett rädslans skugga omkring sig.
Hatet har också tagit en ung man som förblindad av hat och ilska valt ut sina offer gått gått till attack mot de mest värnlösa barnen i vårt samhälle. De som kanske flytt till Sverige för en tryggare framtid.
Vad är det som föder hat? Rädslan föder hatet och min förhoppning nu är att rädslan inte paralyserar vårt samhälle och föder ännu mer hat. Det måste finnas en väg framåt där vi väljer bort rädslan, väljer bort hatet, och väljer kärlek, välvilja och gemenskap! Låt inte hatet och rädslan ta våra barn, aldrig aldrig igen!

"Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan" 1 joh 4:18

Känd från tv!

Det verkar allt mer som att präst är ett yrke i tiden. Tv-tablån är fylld av dramaserier och realetyTV där prästen har en roll eller t o m är i centrum. Halvvägs till himmlen, tro hopp och kärlek, Ängelby t o m i den populära thrillern Bron dök det upp en präst. Mest för att bli ett intressant mordoffer men ändå.
Något som facinerar mig är hur dålig koll skaparna av serierna verkar ha när det gäller prästers arbetssituvation. De verkar tro att expeditionen t ex ofta ligger i typ sakristian. Eller ännu värre:Prästen bor och arbetar i sakristian. För oavsett tid på dygnet så svarar prästan alltid i mobiltelefonen i kyrkan. Det roligaste exemplet på senare år var från filmen Ängla gård sista sommaren. Då bodde adjunkten hemma hos kyrkoherden. Som hämtat ur Stengrundens första kapitel som utspelar sig för flera hundra år sedan.
Jag tror inte man behöver göra någon djuplodanade analys mer än att samhället i stort har lite dålig koll på hur präster arbetar. Fler än jag har väl fått frågan vad jag gör resten av veckan. Om jag verkligen jobbar heltid?
Det är ändå intressant och lite roligt att prästen nu helt plötsligt tar plats i det offentliga rummet, som en del av verkligheten. Eller som en del av den verklighet som återspeglas på film och TV. Det kanske kan väcka intresse, nyfikenhet, och inte främmandeskap hos människor.

Älskade ekorrhjul!

Det beskrivs ju så ibland. Livet med jobb, jobb, jobb, barn och alla fritidsaktiviteter.
Vi läser bloggar om mindfullnes, att leva i nuet och inte stressa. Några artiklar kan handla om dem som hoppar av hjulet och tar en ny väg i livet. Ett harmoniskt liv med en hel massa Carpe diem!
Allt gott åt de livsvalen.
Men i dag tänkte jag slå ett slag för ekorrhjulet! Jag älskar mitt ekorrhjul. Runt runt. Jobb, barn, barns aktiviteter, tvtittande, vila gudstjänst, gemenskap, runt går det och det är som det ska.
Ofta fångar jag inte alls dagen utan längtar i hela kroppen efter något annat. Typ semester, ledig helg, egen tid. Ibland fångar jag stunden tillsammans med att barn som ger mig en kram.
Ofta är jag inte maindful utan painful av huvudvärk och låter alla tankar sväva iväg.
Nöjd är ett ord som jag älskar att använda. Det innehåller inte en massa överdrivna förväntningar. Jag måste inte vara lycklig hela tiden, för ärligt vem är det? Men Nöjd allt som oftast!
Att ha nöjdförväntningar!
Ekorrhjulet rullar på och det är som det ska. Ekorrhjulet är ju livet!

pingst, prövning, förundran och Ande!

Det ligger ett naturligt mellanrum från Kristihimmelsfärd till pingst där vi på samma sätt som lärjungarna får lägga betoningen på bönen. Bönen om Helig Ande över oss och över vår församlingsgemenskap.
Där i hör också Ande och prövning ihop. Bön om att sanningens Ande ska uppenbara för oss vilka väger vi ska gå på. Det kan ju innebära en prövning och en omprövning av det vi gör i kyrka, gudstjänst och verksamhet. Såklart också på det personliga planet!
Gör vi rätt saker, jobbar vi på rätt sätt. En rektor som jag lyssnade på vid ett tillfälle uttryckte det som "Jag älskar att lägga ner verksamhet" Det har väl en uns av Vetekornets lag i sig, något måste dö, och något nytt uppstår. Frågan är hur mycket omprövning vi vågar oss på inom kyrkans bekväma väggar? En kritik mot mig själv förståss.
Pingsten är Helig Andes tid! För egen del är förundran Helig Andes största gåva till mig personligen just nu! Förundran över skapelsen t ex. Helig Ande är på det visset lite som ett barn, som hela tiden under skogsturen stannar upp för pinnar och kottar och blommar och allt som kommer i dess väg. Själv har man liksom lärt sig skala av vad som är "viktigt" men Helig Ande får oss att stanna upp inför det allra minsta och förundras!
Glad Pingst

En händelserik helg!

Konfirmandläger ska vara roligt, och föra lägerdeltagarns närmare varann. Det är bra om redovisningen till viss del är färdig också:)
Jag tror att vi som var på lägret prickade in alla tre ingredienserna.
Det var en roligt läger med samtal om högt och lågt, det var mycket skratt och när pingsdagen kommer har konfirmanderna förberett en bra redovisning.
Sa jag att vi hann med att göra pinatas också?
Om några veckor är de alltså dags för konfirmation, och det är ungefär nu som man liksom funnit varandra och skulle vilja träffa ungdomarna mer. Nu när vi lärt känna varandra!
Den bästa reklampelaren kyrkan kan ha är glada ungdomar som har haft en rolig konfirmationstid med glädje allvar, frågor om tro och tvivel och som känner att de växt lite mer än när vi sågs första gången!

Herren är min herde! Hur ser din herdepsalm ut!?

Okej, psaltarpsalm 23 kan de flesta av oss. Gör den till din egen vettja!
Här är min egen så som det känns fredag kl. 11:55 på högskolan!


Herren är min Herde
Jag har fått allt jag behöver:
65 kvadrat för återhämtning och vila.
Du ger mig ny kraft och tacos på fredag.
Inte ens när personalmötet drar över på tiden fruktar jag något ont för du är med mig
din käpp och din stav ger mig tålamod.
När självkritiken är befogad visar du nya vägar.
När jag blir nertryckt tröstar du mig.
Du ger mer av livet en jag har förtjänat
din godhet och din barmhärtighet tar jag för given,
men tack Gud för den.
Jag älskar livet, din skapelse
och hoppas att du väntar ett slag med att hämta mig hem till ditt himmelska hem!

Tjänandets provokation

I dagens evangelium får vi djupdyka i tjänandets mysterium, det som öppnar upp till kärlek och gemenskap mellan människor. I johannesevangeliet läser vi om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Petrus protesterar, inte ska väl han, mästaren tvätta deras fötter. Men Jesus insisterar. Vad han gör när han dammar av och tvättar lärjungarnas fötter är att visa på den kärlek som ödmjukar sig, utger sig själv så mycket att den till slut leder till döden! För Jesus döden på ett kors! Jesus tjänande av sjuka och fattiga provocerar. Vem är han som förlåter synder. Det kan väl bara Gud göra... så kan det låta. Jesu ovillkorliga tjänande sticker i ögonen på dem med makt. Den blir så provocerande och stark att många tillslut anser att den måste sättas stopp för!
Jesus säger till lärjungarna att de skall följa hans exempel och tjänsa varandra. Det är ord till oss i dag. Det ovillkorliga tjänandet öppnar upp för gemenskap och kärlek!
Nu får vi gå in i påskens stora drama...

Möte över gränserna!

I går var konfirmanderna med på ett av de vårdhem som jag har ansvar för. Vi skulle fira nattvard tillsammans och sedan fika ihop efter gudstjänst. Tanken var bl a att få till ett generationsmöte, något som saknas ganska mycket i vårt samhälle i dag.
Vid fikat delade några av de äldre med sig av erfarenheten kring deras egen konfirmation. Några av dem fick börja jobba efter konfirmationen. Någon annan fick cykla en mil till sin konfirmationsläsning. Många av de yngre konfirmanderna log och skrattade på ett gott sätt åt att skillnaderna var så stora från hur de själva har det. Tanken på att man vid konfirmationen t ex räknades som vuxen.
Det var ett gott möte, en fin stund, något som kanske borde göras oftare:)
God helg till alla och på söndag får vi fira Herrens Moder! Det blir toppen!

Fastetid, en glädjetid.

Det var väl när Jesus botade en lam man och uttalade de där oerhörda orden"dina synder är dig förlåtna" som den religiösa makten blev mer än besvärade av Jesus. Som det antyds i bibeln säger en farisé, vem är han att förlåta synder, bara Gud kan förlåta synder.
En anledning till att Jesus också blir obekväm är att han förlåter människor synder utan mellanhand i templet, det är ju prästerna där som har hand om det.
Hans budskap handlar inte heller om Guds vrede så som t ex Johannes döparen förkunnar och det är inte med våld och vapen som Israel ska befrias. Utan det glada budskapet handlar om att skulder skall efterskänkas, synder förlåtas, förtryckta ska befrias och Guds tid är här och nu!
Och det är för dessa höga anspråks skull som Jesus tillslut spikas upp på ett kors. Och det är den vägen till korset som vi i fastetiden får följa.
Fastetidens söndagar har allvarliga teman som prövningens stund, kampen mot ondskan, den kämpande tron osv. Men det är inte för en strid med våld som de kristna rustar sig i fastan, utan för att kunna ta emot honom, den mest mänskliga av gudar som vände upp och ner på våra föreställningar om det gudomliga, om vad makt, kärlek och barmhärtighet är. Det är honom vi rustar upp vårt innre för att kunna ta emot. På det viset blir fastetid, en glädjetid.

Att ta människor och sökare på allvar!

Det finns många trotts att vårt land eller kanske just därför att vårt land är så sekulariserat människor som söker Gud och som vill närma sig kyrkan. Många av dem söker sig till den älskade Svenska Kyrkan där jag har förmånen att ibland gå en bit på vägen med den som söker tro.
Att ta det steget, steget in i en kyrkobyggnad, steget till att tala med en präst eller annan anställd kan vara enormt. Och de människorna måste tas på allvar.
Därför kan jag ibland se med både bestörtning och irritation när människor som på allvar söker tro och söker sig till svenska kyrkan möts med väldigt lite svenska kyrkan tro och tradition och dubbelt upp av mycket annat som kanske hör till undantagen i kyrkan.
Låt mig ge exempel. Jag var på kurs där det skulle göras gudstjänst dit sökare efter tron skulle lockas. Någon fick en idé, vi klär in hela altaret med färglada tyger! Hurre ropade några, själv var jag skeptiskt. Ibland kan det vara bra att bara ställa de där enkla frågorna: Varför?  Svaren kan då också bli enkla: Därför att det är fint.
Nu kan man tycka vad man vill om färgglada altaren såklart, men om man som sökare tror att det är någon sorts mittfåra i Svenska kyrkan att gå loss på altardekorationer i färgglada tyger finns en risk att blir besviken när man nästa söndag kommer till sin lokala församling. Har man tur är det fastetid och lila känns ju rätt färgglatt.
Ett annat exempel var när jag i en gudstjänst erbjöds plantera en planta på altaret som en symbol för växandet i tron. Jag avstod. Någon sådan där supergamal omodern tradition säger att jord på altaret inte är ok. Men även där tror jag att den ovane gudstjänstbesökaren kan bli besviken på sin lokala församling kommande söndag då det inte ges möjlighet till plantering, knypling eller något annat hittepåliturgiskt.
Jag kan förstå att om man nu älskar dessa uttrycksformer i Gudstjänsten blir man nog sur när man läser detta. Men någonstans måste det endå få lyftas fram kritik. För hitta på nytt i all ära, men behöver vi inte mest av allt pedagogiska och realistiska metoder för att föra människor in i gudstjänstliv och trosliv som kan levas i en lokal församling. Och ska vi inte ta våra sökere på allvar när det faktisk söker sig till en kyrka så rik tradition att ösa ur så vi egentligen inte behöver hitta på Nya uttrycksformar i gudstjänst och liturgik. Snarare behöver vi hitta sätt att upptäcka allt det som kyrkan redan äger av rika traditioner  Liturgi, bön, gudstjänst mässa osv. Utmaningen är att upptäcka det som redan finns där.
Kanske är den utmaningen för svår. Kanske behöver kyrkans anställda allt mer själva utbildas i kyrkans tro och tradition för att kunna föra den vidare. Vet ej, men det är så mina tankar går ibland.
Kyrkan är inte så hipp, men den håller i längden, och anställda måste själva våga tro det också., annars är det kört:)
Som ny i kyrkan vill man tas på allvar, mina frågor, min längtan. Jag vill mötas med svar(ja faktiskt så finns det några svar) med samtal och pedagogiskt hjälpas in i kyrkan tro och liv, ett liv som kan levas i församling, med utgångspunkt i Gudstjänsten, Högmässan bl a.

Gudstjänstkonsumenten!

Jag vill gärna att människor går till kyrkan kl.11. Jag tycker det är alla anställdas huvuduppgift att dra människor till kyrkan och varje kristens uppdrag att själv gå dit och inspirera andra till att följa med.
Men kyrkan arbeter på en marknad av stor konkurrens "vi har ju så mycket annat på söndagar" som någon sade. På marknaden finns konsumenter som ska konsumera det kyrkan erbjuder. Veckans verksamheter och söndagens gudstjänst. om man tittar på konsumentverkets hemsida så finns det några begrepp som florerar omkring konsumenten. T ex reklamation. Det finns många som har ett tråkigt arv av gudstjänst där de känt sig antingen utsatta av förkunnelsen eller tyckt att psalmerna för var så tråkiga och predikan för lång och prästen prata bara om synd. Så kan det ju ha varit, det vet jag inget om. Men tipsar om råd från konsumentverket.
"Du måste reklamera varan "inom skälig tid" efter det att du har upptäckt det. Om du reklamerar inom två månader räknas det alltid som att det skett inom skälig tid. Ibland kan skälig tid vara längre än två månader till exempel om du varit sjuk eller bortrest."
Så var det 20 år sedan du blev så besviken på Gudstjänsten du besökte tror jag det är dags att ge den en ny chans.

Garanti är också ett sådant där viktigt begrepp när det gäller konsumentsköpslagen.
"Garanti innebär att säljaren ansvarar för att varan fungerar och behåller kvaliteten under en viss tid. "

I Gudstjänsten ska det finnas garantier för att konsumenten ska få det som utlovas. T ex att Gudstjänsten håller sig till handboken. Att prästen, musikern och vaktmästaren har en adekvat utbildning för att sköte uppgiften. T ex granterar Svenska kyrkan att prästen åtminstånde har 5,5 år utbildning i teologi. Och är det så att förkunnelsen är sisådär så upptar den inte mer plats än vid inledningsord och predikan. I övrigt kan du sita lungt i båten.

Nu hoppas jag att läsaren förstår att jag ironeserar en smula?! Jag hoppas för allt i världen att Sv kyrkan kan hålla sig ifrån uppfattningen om att församlingsgemenskapen är en grupp konsumenter, även om jag ibland upplever tendenser åt det hållet! Gudstjänst är inte något man konsumerar och får man inte det man vill ha kan man gå till nästa ställe, för det finns väl någon prisgaranti? Nä församling i Svenska kyrkan bygger man i församlingen där man bor. Där finnsuppdraget att vara kristen och vara kyrka.
Tyvärr Gudstjänsten är ingen underhållning som insups, det är ingen scen längst fram i koret för allahanda uppträdanden.

Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten.
I gudstjänsten får tron näring genom förkunnelsen av evangeliet, firandet av den heliga måltiden och gemenskapen i bön och lovsång.

Den ger inga tydliga kvitton på fromhet eller något öppet köp.

PS)om du ändå är intresserad av konsumentköpslagen rekomenderar jag: http://www.konsumentverket.se/

Gärningslärans återkomst

Det är bra att ransaka sig själv, och när det gäller kritik börja med sig själv.
Det finns en tendens hos mig men även hos andra präster i predikan att lätt hamna i en gärningskristendom.
I fastetid talas det om att hjälpa andra, att ge av sin tid till andra och att vi som kristna har som största uppgift att se och hjälpa vår nästa. Det är i sig gott att hjälpa varandra, hjälpa de svaga och utsatta, men vi får aldrig glömma att predika att vi alla människor är hjälplöst svaga och utsatta och att det är därför vi behöver Jesus!
Vi kan tycka om oss själva och i ett värdsligt perspektiv att vi har mycket av rikedom och välstånd som vi ska dela med oss av, men vi får inte glömma den källa som vi alla behöver dricka ur, där alla människor törstar och längtar oavsett vilken världsdel vi lever i och vilket välstånd vi lever av.
Jesus dog på korset för alla människor, även för den som har och äger allt och i sin hjälplöshet är så svag att den inte klarar av att använda sin rikedom för att hjälpa sin nästa. För hade vi inte varit svaga och hjälpalösa så hade vi inte behövt Jesus, och det behöver vi ständigt påminnas om.
Luther säger det så väl: "Goda gärningar gör ingen kristen. En kristen gör goda gärningar."
Vi ska sträva efter det goda! Men ur ett själavåradande perspektiv behöver jag veta att allt inte hänger på mig! Jag räddar inte världen, det gör Jesus, och till honom får jag komma!
Detta är bara några reaktioner på saker jag hört, en uppmaning till läsaren är att lyssna och återkoppla om några predikningar senare. Hör ni samma som jag? Vägs gärningarna upp av nåden osv?

Allt gott och fortsatt fin fastetid!

Den moderna fastan, ett semi-katolskt jippo?

Det har blivit populärt i kyrkliga kretsar att fasta, lite semi-katolskt sådär. Jag kan verkligen inte mycket om den katolska fastan, den börjar väl i morgon på askonsdagen, men jag föreställer mig att den har rätt så strikta regler av vad man ska avhålla sig ifrån; Typ kött och mat och sådant.

I svenska kyrkan har den vanligaste formen för fastan i vår tid varit en fasteinsamlingsbössa. En bössa att ställa på köksbordet hemma och fylla med pengar fram till palmsöndagen. Jag tycker den är toppen! Den är konkret, och gör konkret verkan för människor runt om i världen som behöver hjälp.

Jag har inget emot kroppslig fasta överhuvud taget, men när man tagit en katolsk tradition och kört den i den Svenskkyrkliga torktumlaren så kommer det ut någon semi-katolskt produkt. En blandning av facebookfasta och 5:2 diet.
Att avstå från lite vad som helst helt enkelt, och för en rad olika anledningar. Och det är väl bra kan man tänka? kanske det, så länge det inte blir något lite kul självförverklingsprojekt där utgångspunkten är: Vad skulle jag må bra av? Vad kan jag vara utan?
Jag, jag jag...
Utgångspunkten borde alltid vara: mer plats för Gud, vad behöver min nästa av mig? och den självklara vandringen tillsammans med Jesus mot Golgata kors!

Jag vill slå ett slag för den nutida och traditionsenliga fastebössan. Konkret och enkel!
Med det andra: den kropsliga fasten är ett gott råd som jag fick från en kollega på morgonen: "kan jag avstå från saker utan att behöva säga det till någon" Ett hett tips direkt hämtat från evangelietexten till morgondagens askonsdag och fastans början. Eller kort och konsist: För vems skull?

"När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.  Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte,  så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig." Matt 6:16-18
Fastetiden är något att längta till, något att välkomna i sitt liv, en längtan att vandra med Jesus och att förberedsa sig på påskens stora glädje!

Barnperspektiv!

Att ligga på golvet och vara björnen som sover kan vara en av alla mina olika arbetsuppgifter. Igår satte sig en lite tjej på min rygg och när jag skulle upp och jaga dem i leken hängde hon fast och sa "Men jag är ju din lilla björnunge" Nu låter jag lite smörig men det bjuder på., Att få vara med en lite del i barnens liv är en välsignelse och mitt måtto brukar vara det att, det är inte bara när det är verksamhet för äldre människor som prästen behöver vara med, utan kanske mer än någonsin mitt ibland barngrupperna. Ett sätt att sänka tröskeln för att senare i livet kunna söka sig till sin församlingspräst, för livsfågor, trosfrågor dop och vigslar. Helt enkelt att människor inte ska tycka att det är konstigt att vända sig till sin präst. Vi är inte så farliga som vi ser ut!
Som präst ska man vara tillgänglig för hela församlingen och då är en stor del faktiskt barn.
Sen har vi olika gåvor, en del är superduktiga på drama, vilket jag själv är helt kass på! Min gåva är att jag tycker det är så vansinigt kul att leka!
Barnperspektivet i kyrkan är jätteviktigt, och nu förtiden ska alla kyrkoråd engagera sig i något som heter barnkonsekvensanalys. För mig betyder det inte att kyrkan ska bli "barnsligare" för även barn bär ett stort allvar inom sig och förstår mer av smärta och sorg än vad vi ibland tror.
Utan kyrkan måste genomsyras av en tillåtande atmosfär för barn t ex i Gudstjänsten och till och med erbjuda dem plats för gudstjänst på deras språk. I min församling gör vi det genom att ha söndagsskola, där superduktiga människor förbereder tid, plats och reflektion kring evangeliet för barnen genom textläsning, bön, pyssel och lek. Ofta har jag tänkt att i min barndom hade det varit kanoners att få gå i söndagsskola:)
Att vara församlingspräst är att ha med alla att göra 0-100. Vara björnmorsa för dem som behöver det och ryta ifrån som det samma när det behövs o de utsattas vägnar! Over and out..

Vem är kyrkan?

Det är populärt i organisationen Svenska kyrkan att tala om att vara på "andra arenor".  Alltså kyrkan ska vara någon annanstans än i kyrkan. Jag tolkar det lite som att kyrkan ska vara där vanligt folk är, eftersom det verkar som om att vanligt folk inte är i kyrkan.
Det låter ju väldigt bra, men min fundering är: Vem är kyrkan? Vem är det som ska gå ut och vara kyrka? Är det så att vi, vi anställda och förtroendevalde tänker att när vi är på någon annan plats än i kyrkan så är vi kyrka på andra arenor? Är de anställda kyrkan som går ut?
Jag arbetar på en "annan arena" eller tänker att det nog är så i alla fall. Har en del av min tjänst på Högskolan Väst som studentpräst. Då är det jag som på något sätt är kyrkan, eller?
Många frågor, men så här drömmer jag ibland: Kyrkan är vi tillsammans, alla döpta in i Kristi kropp! Min dröm för min älskade kyrka och organistation är att vi allt mer talar om att rusta våra döpta till att vara kyrka där dom är. På sina arbetsplatser, i sina hem, i affärn och i idrottsföreningen osv. När var och än av oss som tror går runt i våra liv från söndagsgudstjänst till söndagsgudstjänst där vi laddar upp, då är vi tillsammans kyrka. Och mer än någonsin behöver vi vara det, både i tanken men också konkret. Och för det behöver vi rustas i vår församlinggemenskap. Få kraft och mod att vara kristikropp. Däri vill jag lägga all min tid och kraft att bygga kyrka över allt där människor är!

livsnära, gemenskapsgudstjänst med ljusvälsignelse och sista smörjelsen! Stora och små får vara med förståss!

Ibland tror jag min svk kyrka blivit titelsjuk. Det är mitt högst personliga tänk i alla fall.
Jag tänker att det är väldigt bra med initiativ kring Gudstjänsten, där behöver vi till mans jobba hårt och de flesta förslag i gudstjänstutveckling kommer ur en omsorg och glädje, det är viktigt att säga.
Men frågan som jag då ställer mig när jag ser alla dessa annonserade tittlar som "livsnära" är: Till skillnad från vad då? Till skillnad från den vanliga Högmässan som är livsfrånvänd då?
Rubriker i all ära men för mig är Högmässa alternativt Gudtjänst en kvalitetsstämpel som räcker långt, den lovar inte saker som den inte kan hålla, och den håller sig till en handbok som skyddar församlingen från klåfingriga präster och andra medarbetares nycker.
Om man annonserar en gudstjänst med gemenskap, då gäller det att inte en enda kotte går därifrån och känner att ingen såg mig!
Jag tror vi ska vara rädda om vårt varumärke, även om jag inte är så förtjust i företagstermer i kyrkans sammanhang. Men i t ex högmässan vet jag vad jag får. Bibelord, lovsång, bön, utläggning av dagens texter och herrens måltid. Förhoppningsvis finns det gemenskap som församlingen bygger tillsammans. Förhoppningsvis har den här gemenskapen öppenhet för barn mellan 0-100år!
Förhoppningsvis säger prästen något bra som jag tar med mig hem i hjärtat, ibland inte, men då tar jag med mig Kristus i kropp och blod stärkt inför veckan!
Men låter inte detta bara sååå tråkigt, var i ligger förnyelsen?
Kyrkan och gudstjänsten förnyas hela tiden, det är oundvikligt! Men all förnyelse ska ju syfta till att bibeln, bekännelsen, läran och traditionen, bevaras och blir relevant i vår tid.
Och jag tror på helt allvar att den som söker Gud på riktigt klarar av lite tuggmotstånd i en högmässa, det kan ta tid att lära sig. Högmässan är som Finskt surdegsbröd, håller oss levande längre än snabba kolhydrater!

"Vattnet såg sin Skapare och rodnade"

"Vattnet såg sin Skapare och rodnade"Det sägs att det var Esaias Tegnérs fullständiga uppsats på universitetet när temat "Brölloppet i Kanan" skulle avhandlas. Det sägs också att han fick högsta betyg. Esaias Tegnér var Biskop i Växsjö, skald och kulturpersonlighet och levde mellan 1782 och 1846.
Brölloppet i Kana är söndagens evangelietext och temat är "Livets källa".
Jesus förvandlar vatten till vin och gör sitt första tecken, ett tecken som visar på Guds härlighet.
Mycket finns att säga om bibeltexten, i många detaljer är den spännande! Men jag fastnar just i dag för tanken på att Gud kan förvandla allting. Göra vanligt vatten till det godaste vin. Men att Gud också kan förvandla oss, om vi bjuder in honom till festen, bjuder in Jesus mer i våra liv. Inte bara till tiden mellan 11-12 på söndagen. Livet är inte alltid en fest trotts Nationalteaterns skränande sång:) men även där, när livet är svårt kan vi bjuda in Jesus. Vår relation till honom blir som löftena vid ett bröllop. I nöd och lust, i glädje och sorg.

Tvärtomvärld!

För några dagar sedan var det trettondagen jul, kulmen på vårt julfirande. I evangeliet får vi läsa om hur stjärntydarna kommer fram till platsen där Jesus och hans mor finns. I predikan talade jag om hur mötet med Jesus också blev ett lite med sanningen om hur världen verkligen är. Att världen är uppburen av en god skapare, av Gud som vill mänskligheten väl. För när världen står i brand i dåtid och nutid behöver vi påminna oss om att världen drivs inte av maktens män, med vapen, strid och våld. Världen som den verkligen är hålls uppe av Gud som kommer till oss i det utsatta och sårbara.
Som en tvärtomvärld fast helt sann är den. Den största ska bli den minsta. Livets centrum är godhet och kärlek, och Skara stifts förre Biskop Erik sa ibland att den största nyheten som ingen skriver om är att solen gick upp idag igen, att vår gode Gud håller världen i sin hand, varje dag och varje stund.