Sammanfattning

Nu har jag snart varit präst i tre år! Två av dem i Trollhättan och Lextorps pastorat. Ur ett längre perspektiv är två år inte så mycket, men ur perspektivet som ny ung präst har två år lärt mig mer än kanske hela min 5,5åriga utbildning. Mycket av det jag har fått i min akademiska utbildning har jag haft god nytta av, men långt ifrån allt. Vissa saker har jag fått nöta och träna på och andra saker har jag upptäckt att jag haft naturlig fallenhet för!

En härlig sak som jag nu får uppleva är hur jag möter människor i stan som säger att"jag var på den begravningen" eller"jag var med när det barnet döptes" jag börjar möta människor igen och igen! Och det känns bara så gott!

Det är så många goda möten i mitt arbete, och jag upphör aldrig förvånas och förundras över varje människas unika berättelse. Det är en förmån i mitt arbete att få ta emot de berättelserna!

Det är mycket ros i mitt arbete och det kräver att man jobbar med sin ödmjukhet i allt man gör!

Men det finns också ris i jobbet, det är inte alltid enkelt att vara en "offentlig" person!att lära mig sätta gränser för vad som är att vara personlig, men inte privat har blivit en tuff övning dessa år! Att vara öppen för människor, men också tillåta sig vara en människa som alla andra som behöver få ha en dörr som inte är en svängdörr för andra! Jag blev påmind av en god vän att jag ska hålla länge till i tjänst för andra, det kräver att man också vågar säga Nej! Så det har jag övat på:)

Kyrkan där jag jobbar nu har också jobbat hårt med att pröva ett nytt förslag till handbok. Hur och med vilken musik ska gudstjänster och förrättningar firas. Det har varit spännande och väckt många roliga och givande diskutioner i bl a teologi!

2013 har varit ett lärorikt, kämpigt, roligt och givande år! Tacksam för möten med nya människor, och gamla:) ser fram emot 2014, med hoppfullhet!

Älskade kyrka

Nu verkar det som om det ska bli helt okej att få fira skolavslutning i kyrkan, man får visst sjunga psalmer och en präst får vara med(så länge hen inte ber eller välsignar)

Ibland får jag för mig att jag som troende lever i en bubbla som skiljer sig från resten av världen. Att min uppfattning om hur det står till med allt skiljer sig från många andras! För i radio och media möter man allt mer en sorts religionsfobi eller en rädsla för religion, men för mig i mitt eget liv har tron och kyrkan alltid stått för det goda i mitt liv.(jag vet såklart att alla som vuxit upp i kristna hem och församlingar inte har en positiv berättelse) men kyrkan var den plats där jag blev sedd! Där fanns bra verksamhet från det att jag var liten med barnkörer, till en ungdomsverksamhet som ofta var räddningen från att gå att drälla på byn! 

Jag undrar vad det är för kyrka som människor som är så negativ till kyrkan har mött!. Medias bilder, men också en kyrka som fanns för länge sedan, där söndagsgudtjänst inte var frivillig, och där prästen fick stå för makt och myndighet?! Inte är det den kyrkan jag känner i alla fall! 

I min barndoms jul avslutades julafton med midnattsmässa ett stenkast från min farmor och farfar. Som tioårig förstod jag inte mycket, men värmen, glädjen, alla ljus och människor talade till mitt hjärta om församlingsgemenskap, om en jul med Jesusbarnet i fokus. Där glädjen över att ge är viktigare än att få! Jag tror inte min kyrka som jag lever i är ett undantag, utan mer än regel! Det är vår kämpande uppgift i det sekulariserade Sverige att visa på!

Unik!

Då är fotbollskonfirmandernas första läger över! Jag har kommit hem trött, men väldigt glad. Glad över de 13 jättefina ungdomar som jag fått möta tillsammans med kollegan Anna! Vi pratade gudstjänst, hade andakter och mycket lek! Händerna på bilden gjorde vi första dagen på lägret. Avtrycket är helt unikt, precis som varje människa. På baksidan av handen skrev konfirmanderna sina namn, och lite om sina intressen! Jag läste psaltaren 139 för dem, och vi talade om att vi alla är både helt unika, men också lika, men helt älskade av Gud!
Är glad och tacksam för konfirmanderna, de är en gåva till vår församling!

Det sitter i väggarna

Nu skulle jag haft en bild, men det får jag återkomma till! I söndags firade jag och barna adventsgudtjänst i Magra kyrka(där de också är döpta). Kyrkan är från 1100-talet, och det är en underbar känsla att få gå in i det anspråkslösa templet. Sen några år har man börjat hänga fram en raritet vid gudstjänster. Ett rökelsernas från 1300-talet(återkommer med bild:)  som lyckats undkomma både GustavWasa och hård Luthersk ortodoxi! I de flesta svenska kyrkor idag används inte rökelse vid Gudstjänst, men i några har bruket antagits igen. Som barn i min kyrka på Närkeslätten användes det har jag fått berättat för mig, men det var inget jag tänkte på direkt.
Doft är i alla fall väldigt viktigt för mig. Jag vill att det ska lukta sten och stearin brukar jag säga. För mig blir det doften av ett heligt rum. Gudstjänst är mer än ord, det är förnimmelse av himmelriket, det är doft och smak av bröd och vin! Det är också tystnad och bön. Tystnaden som ibland ekar högre än tusen ord!
I lilla Magra kyrka hänger ett rökelsekar från 1300-talet, det är fantastiskt egentligen och våra kyrkorum härbärgerar så mycket tradition, längtan efter Gud, böner som sitter i väggarna sedan tusen år! Det är hissnande!