Sammanfattning

Nu har jag snart varit präst i tre år! Två av dem i Trollhättan och Lextorps pastorat. Ur ett längre perspektiv är två år inte så mycket, men ur perspektivet som ny ung präst har två år lärt mig mer än kanske hela min 5,5åriga utbildning. Mycket av det jag har fått i min akademiska utbildning har jag haft god nytta av, men långt ifrån allt. Vissa saker har jag fått nöta och träna på och andra saker har jag upptäckt att jag haft naturlig fallenhet för!

En härlig sak som jag nu får uppleva är hur jag möter människor i stan som säger att"jag var på den begravningen" eller"jag var med när det barnet döptes" jag börjar möta människor igen och igen! Och det känns bara så gott!

Det är så många goda möten i mitt arbete, och jag upphör aldrig förvånas och förundras över varje människas unika berättelse. Det är en förmån i mitt arbete att få ta emot de berättelserna!

Det är mycket ros i mitt arbete och det kräver att man jobbar med sin ödmjukhet i allt man gör!

Men det finns också ris i jobbet, det är inte alltid enkelt att vara en "offentlig" person!att lära mig sätta gränser för vad som är att vara personlig, men inte privat har blivit en tuff övning dessa år! Att vara öppen för människor, men också tillåta sig vara en människa som alla andra som behöver få ha en dörr som inte är en svängdörr för andra! Jag blev påmind av en god vän att jag ska hålla länge till i tjänst för andra, det kräver att man också vågar säga Nej! Så det har jag övat på:)

Kyrkan där jag jobbar nu har också jobbat hårt med att pröva ett nytt förslag till handbok. Hur och med vilken musik ska gudstjänster och förrättningar firas. Det har varit spännande och väckt många roliga och givande diskutioner i bl a teologi!

2013 har varit ett lärorikt, kämpigt, roligt och givande år! Tacksam för möten med nya människor, och gamla:) ser fram emot 2014, med hoppfullhet!

Älskade kyrka

Nu verkar det som om det ska bli helt okej att få fira skolavslutning i kyrkan, man får visst sjunga psalmer och en präst får vara med(så länge hen inte ber eller välsignar)

Ibland får jag för mig att jag som troende lever i en bubbla som skiljer sig från resten av världen. Att min uppfattning om hur det står till med allt skiljer sig från många andras! För i radio och media möter man allt mer en sorts religionsfobi eller en rädsla för religion, men för mig i mitt eget liv har tron och kyrkan alltid stått för det goda i mitt liv.(jag vet såklart att alla som vuxit upp i kristna hem och församlingar inte har en positiv berättelse) men kyrkan var den plats där jag blev sedd! Där fanns bra verksamhet från det att jag var liten med barnkörer, till en ungdomsverksamhet som ofta var räddningen från att gå att drälla på byn! 

Jag undrar vad det är för kyrka som människor som är så negativ till kyrkan har mött!. Medias bilder, men också en kyrka som fanns för länge sedan, där söndagsgudtjänst inte var frivillig, och där prästen fick stå för makt och myndighet?! Inte är det den kyrkan jag känner i alla fall! 

I min barndoms jul avslutades julafton med midnattsmässa ett stenkast från min farmor och farfar. Som tioårig förstod jag inte mycket, men värmen, glädjen, alla ljus och människor talade till mitt hjärta om församlingsgemenskap, om en jul med Jesusbarnet i fokus. Där glädjen över att ge är viktigare än att få! Jag tror inte min kyrka som jag lever i är ett undantag, utan mer än regel! Det är vår kämpande uppgift i det sekulariserade Sverige att visa på!

Unik!

Då är fotbollskonfirmandernas första läger över! Jag har kommit hem trött, men väldigt glad. Glad över de 13 jättefina ungdomar som jag fått möta tillsammans med kollegan Anna! Vi pratade gudstjänst, hade andakter och mycket lek! Händerna på bilden gjorde vi första dagen på lägret. Avtrycket är helt unikt, precis som varje människa. På baksidan av handen skrev konfirmanderna sina namn, och lite om sina intressen! Jag läste psaltaren 139 för dem, och vi talade om att vi alla är både helt unika, men också lika, men helt älskade av Gud!
Är glad och tacksam för konfirmanderna, de är en gåva till vår församling!

Det sitter i väggarna

Nu skulle jag haft en bild, men det får jag återkomma till! I söndags firade jag och barna adventsgudtjänst i Magra kyrka(där de också är döpta). Kyrkan är från 1100-talet, och det är en underbar känsla att få gå in i det anspråkslösa templet. Sen några år har man börjat hänga fram en raritet vid gudstjänster. Ett rökelsernas från 1300-talet(återkommer med bild:)  som lyckats undkomma både GustavWasa och hård Luthersk ortodoxi! I de flesta svenska kyrkor idag används inte rökelse vid Gudstjänst, men i några har bruket antagits igen. Som barn i min kyrka på Närkeslätten användes det har jag fått berättat för mig, men det var inget jag tänkte på direkt.
Doft är i alla fall väldigt viktigt för mig. Jag vill att det ska lukta sten och stearin brukar jag säga. För mig blir det doften av ett heligt rum. Gudstjänst är mer än ord, det är förnimmelse av himmelriket, det är doft och smak av bröd och vin! Det är också tystnad och bön. Tystnaden som ibland ekar högre än tusen ord!
I lilla Magra kyrka hänger ett rökelsekar från 1300-talet, det är fantastiskt egentligen och våra kyrkorum härbärgerar så mycket tradition, längtan efter Gud, böner som sitter i väggarna sedan tusen år! Det är hissnande!

Advent, fasta och vänta?!

Bara två dagar kvar till advent! Jag har längtat! Längtat efter mer ljus i fönstren, längtat efter tillfällen för glöggmys och pepparkakor! Men adventstid är också en tid för att längta och vänta. För mina egna barn är längtan efter julklappar påtaglig:) men vi ska såklart prata om att det är Jesus vi väntar på! Adventstiden är sedan gamla tider en fasteperiod, där den liturgiska färgen är lila, båtens färg.
Att vänta och att faste är ytligare än av vår tid bristvaror(använder ordet ofta) många av oss, vi som är privilegierade med pengar och jobb har i dagens samhälle stora möjligheter att tillfredsställelse mer eller mindre viktiga behov på stört! Se vad vi vill på tv när vi vill, eller kunna handla 24timmar om dygnet!
Tålamod är en dygd, och undersökningar visar att barn som lär sig vänta(på sin tur tex) eller lär sig tålamod har goda möjligheter att klara sig väl i framtiden! Måste nog påminna mig själv om det oftare när jag curlar mina egna töser:)
Jag vill i te lägga än tråkig yllematta över allt adventsmys, men låt myser handla mer om relationer, det som är viktigt, än konsumtion!

Världens bästa jobb

I dag har det varit fullt upp, och på väg hem i bilen kom jag åter att tänka på vilket superbra jobb jag har! Fick startaupp dagen med handledning, alla präster behöver på olika sätt ledas i sitt jobb, stöta och blöta problem och känslor som dyker upp i tjänsten tillsammans med andra erfarna människor.
Det heliga samtalet, eller pysventilen tänker jag på handledningen som! Det heliga samtalet ger hjälp till själen, kan t o m vara läkande, och det såklart inte bara i handledning utan i många olika samtal med människor vi möter!

Sedan var det begravningsgudtjänst, en plats där jag mer leder, leder gudtjänsten och är som ett tryggt stöd för anhöriga. Begravning är ett sådant där otroligt meningsfullt sammanhang där livet står på sin spets, och där människors frågor om mening, om död och om liv hamnar så självklart i fokus. Det är också tacksamt att få möta så många berättelser om människors liv, jag slutar aldrig förundras över varje människas unika berättelse. Begravning är något av det mest livsbejakande jag gör på jobbet, hur motsägelsefullt det än låter. Jag glömmer inte att jag är dödlig, och det ger mig viktiga perspektiv som skär rakt in i mitt eget liv!

Fick avsluta dagen med vigselsamtal! Smittande glädje fick jag med mig hem!
Sa jag att jag har världens bästa jobb?!

Domsöndag, domens dag

Domens dag är mitt enda hopp" så sa en vän på prästutbildningen när hon drabbades av uppgivenhet inför världens ondska. Att det kommer en tid för uppgörelse och upprättelse!
Hon sa också att"någon sorts blästring är nödvändig" för hur ska vi annars kunna mötas i himmlen som vänner med alla där. Jag tror inte vi ska leva våra liv i rädsla för domen, utan med förhoppning om att vi ska få försonas med våra liv, med allt vad de innehållit av både kamp och glädje, smärta, synd. Som i en spegel, ansikte mot ansikte får vi möta Gud och oss själva! Göra upp, och låta Gud göra rätt med oss, till det vi var tänkta!

en helg av många

Det har varit en händelserik helg. Igår var jag i Olaus peri församling och lyssnade till Händels -Messias. Fantastisk uppsättning med barockorkester, kör och internationella solister. I verket används mycket psaltarpsalmer och profettexter bla Jesaja 53, som vi känner igen från juldagens textläsningar i evangelieboken "det var våra krankheter han bar, våra smärtor lade han på sig" det var mycket gåshud, och och det var stundtals himmelskt vackert! Så idag var det gudtjänst i Lextorp där jag jobbar. Fina texter när vi närmar oss domsöndagen, löftet om Jesu återkomst, hurra, framtiden är meningsfull och hoppfull! Återkomsten är inget hot, utan ett löfte:)
I morgon blir det kurs med andra präster som jobbar på högskola och universitet. Det blir nog väldigt givande! Det går bra nu:)

Ytans tidevarv

Jag såg på förmiddagen en intervju med Mikael Persbrant som myntade uttrycket att "vi lever i ytans tidevarv" allt för mycket handlar om att skapa sig en fin yta, både utseendemässigt men också slappa sig ett snyggt liv. Det ska se bra ut helt enkelt, och Persbrant menade också att något är radikalt fel när förvånansvärt många ungdomars högsta dröm är att bli kändis. Jag tror de allra flesta människor ser att samhället har allt mer gått i "ytans" riktning, men att gå från att konstatera hur fel det kan vara och sedan i sitt eget liv göra någonting för att kämpa emot är en helt annan sak. Det är inte helt enkelt, eftersom vi matas med röster som säger att vi måste ändra på oss, och konsumera dottern och staten för att duga.
För mig är kyrkan platsen som går på tvären mot det konsumtionssamhällets som vi skapat! Där matas vi med en röst; Kristus som säger att vi är älskade oavsett vad vi äger och har, och att just jag har en viktig gåva och uppgift i hans kyrka. Jag tror att kyrkan predikar är allt detta, men att vi också kan göra mer och bättre för att tydliggöra vårt budskap, och låta budskapet också bli handling.
Tyvärr kanske kyrkans budskap om måttfullhet, tjänandes av nästan, liv i bön, tålmodighet
Inte alltid är så populärt för en generation som är van vid att få sina behov tillfredsställda direkt.
Men kristen tro handlar om kvalitet i det vi gör och känner, inte kvantitet. Det är både kämpigt och tidskrävande att sträva efter. vägen tar hela livet och vi blir aldrig perfekta .Men det håller. Livstids garanti kan man säga. Det ni:)

Längtar till advent

Okej, nu längtar jag till advent!!! Adventsljusstakar är inköpta och väntar på att ställas i fönstret. Mer ljus, mer mys, men det som jag älskar mest i advent: alla underbara psalmer! Ingen tid på kyrkorådet har så många och bland de allra flesta välkända psalmer. På första advent finns det hos många en förväntan i gudstjänsten att få sjunga : Hosianna Davids son, osv.
Min favoritpsalm i advent är nog inte så välkänd, men oj så vacker. Psalm 423, Kom Jesus, kom Immanuel. Där så fin (också på latin) att jag spelar den från och till året om. Men nu ska jag hålla mig till advent. Att vänta är positivt. Väntan är en bristvara i dagens samhälle, och där är vårt kyrkoår en bra motkraft som tydligt markerar högtid och fest, väntan, förväntan och tid att växa! Så jag väntar några veckor till.

Kom Jesus, kom Immanuel,

ur fångenskapen lös var själ.

Ge nu varje syndens slav

den frihet du åt Israel gav:

Refr

Var glad, var glad!

Immanuel

ger frihet åt var bunden själ.

O kom, o kom, allsmäktig Gud,

som när du gav oss dina bud

i eld och moln på Sinai.

Kom nu och gör den fångne fri,

Ref

Du som har nyckeln i din hand

till dödens och till livets land,

du låser opp, och öppen står

den värld där inget ont oss når.

Refr

Kom, lossa med din stav av järn

all Satans makt och bli vårt värn,

kom lyft ditt folk ur gravens djup

in i ditt rikes segerljus.

Refr

Lys morgonstjärna Gud har tänt,

o, kom till oss, kom, Guds advent,

förjaga mörkret tills vi ser

en värld där, GUd, din vilja sker.

Refr

Helgon och andra suckande hjärtan

"Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den" 
Det är Heliga Birgittas bön så som vi känner igen den. Orden är hämtade ur hennes uppenbarelser, ett samtal mellan en pilgrimsvarndrare och Gud. Det är alla helgons dag, och vi påminns om både kända och okända förebilder i tro, desom trampat vägens damm före oss.
Pilgrimsvarndring har med åren blivit allt mer populärt, att varandra med ögonen riktade på vägen, men blicken också riktad inåt, den vägen som går mot vårt eget hjärta, och den vägen kan vi alla trampa på även när vi inte lägger så många mil i benen.
Det är alla Helgons dag och då kan vi tänka på att Birgitta precis som alla andra fick kämpa hårt på sin livväg, precis som för oss alla var den långt ifrån spikrak! Hon stötte på patrull både hos påven och det svenska kungahuset. Jag tänker att hon många gånger ur djupet av hjärteroten fick be med orden " Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den"
Jag tänker att vi som kristna oftast är ganska villiga att vandra den väg som Gud visar oss, att vi har viljan, vi är inte alltid ovilliga. Därför är Birgittas bön en bön för krissituation i tron, när vi står och stampar! Vid alla helgonatid tror jag många av oss som mist någon nära kan påminna sig om hur man stått och stampat, tvivlat på vägen, eller att det överhuvudtaget finns någon Gud, och om Gud finns så är han inte särskilt god i alla fall. Då tänker jag att Birgittas bön är en bön ur suckande hjärtan som säger "Here visa mig din väg, och görlig villig att vandra den"

Allahelgona!

Vi närmar oss Alla Helgons dag och helg, och i i varje låga på våra gravar minns vi dem som vi saknar. Föräldern, barnet, bästa vännen eller livskamraten! I varje låga som brinner finns det mycket sorg och saknad, och många många tårar! Ofta hör jag och kanske stämmer jag in i den kören själv att döden har blivit allt mer främmande för oss, nästan "onaturlig", men just kring den här tiden om året stannar vi upp. Och på senare år stannar allt fler människor upp inför det faktum att vi alla en gång, precis som de nära och kära vi saknar kommer dö. I alla fall vittnar våra kyrkogårdar om detta, här i Trollhättan är kapellen och kyrkogårdarna fulla med ljus och med människor! Det ligger något positivt i det och jag hoppas också att allt fler ljus får vittna om det sanna ljuset Jesus Kristus till alla de människor som förlorat hoppet och tron.
För i varje låga brinner också ett hopp om att livet till slut är mer än aska och mull, ett hopp om återförening och återseende!

Dela tron!

Igår fick jag en välbehövlig uppfräschning av frälsningsläran. I Lindvedens Missionskyrkan hade människor samlats för att lära sig mer om klassisk teologi, och det är berörande och se att det finns så mycket längtan efter kunskap om den kristna tron! Tommy Dahlman som undervisade i ämnet nämnde att det är symtomatiskt för vår tid att människor allt mer väljer att gå på seminarier och föreläsningar i allt högre utsträckning, än att man går på konserter och musikframträdanden! Kanske är det så, och om det är så borde vi som kyrka allt mer frimodigt fundera på hur vi kan utveckla formerna för vår undervisning, och våga räkna med att folk är intresserade/vetgiriga!
Lindvedens Missionskyrka lyckades fylla kyrkan flera kvällar i rad kring kristen teologi, och jag vet att det samtalades mycket människor i trollhättans olika kyrkor i somras kring "ordet & bordet" med bibeln i fokus!
Nu tänker jag att om det någonsin smugits in rädsla för att prata om bibel, teologi, om Jesus Kristus i våra sammanhang, i kyrkan och där var och än av oss gör tjänst i vardagen, är det dags att begrava den. Begrava rädslan över tron och frimodigt med ödmjukhet dela med sig, dela mera till alla längtande sökande och vetgiriga människor! Evangeliet är fortfarande relevant, mer än någonsin! Jesus drar fortfarande människor, drar i människohjärtan. Det behöver vi aldrig tvivla på!

Ta ansvar för mänskliga rättigheter!

Jag grät i bilen till jobbet idag! Cicilia Udén rapporterade från ett häkte i Egypten där syriska flyktingar satt häktade efter att de fångats upp ur havet från en båt som kapsejsat. En mor hade förlorat tre av fyra döttrar i det mörka havets vågor, bara den stora tioåringen överlevde. Det var hjärtskärande att höra!

Förra veckan fick jag en fråga kvar i huvudet efter ett möte om att Svenska kyrkan måste välja om vi ska vara "Svenska" eller "Kyrkan"
Kyrkan har genom åren gjort gemensamma insatser för t ex apatiska flyktingbarn, men jag hoppas att vi väljer en väg där vi alltmer hörs i samhällsdebatten när människor far illa, och deras rättigheter kränks. Eller när tex mammor tvingas ut på öppet hav med sina små barn för att fly ett krig! Kyrie eleison, herre förbarma dig och ge din kyrka kraft att höras!!!

Tyyyyystnad!

Jag vet att det finns fler där ute. Som jag, som gillar att prata, mycket, nästan hela tiden:) Prästsjukan som jag hört någon uttrycka det ibland. Pratarna, sånna som jag behöver öva oss på att vara tysta, påminna oss själva om att det är viktigt att släppa in andra, för man ska inte vara en krokodil som min amma brukar säga;"stor mun och inga öron" Förebilden är då snarare elefanten, Två stora öron och en mun, och fyra stabila fötter på jorden! Det är bra att ha talets gåva, det får man inte glömma, det är en gåva, men också ett ansvar! Jag läste någonstans att "Ur tystnaden föds de bästa orden" om vi gör plats för tystnaden också i våra liv får vi tid att ta ansvar och reflektera kring det vi säger!
Med åren har jag allt mer vant mig vid tystnaden som kommunikation, att den inte är farlig, att den t o m är helande, läkande. Att tystnaden ibland säger mer än tusen ord.

Dag Hammarskjöld Skriver i boken Vägmärken, "att den längsta resan, är resan inåt" den kan vi bara göra med lugn omkring oss, eller med tytnad omkring oss, detta samhälles stora bristvara. Men om vi allt som oftast tar oss tiden att resa, och lyssna inåt, kan vi lära oss långt mer än vad faktaböcker kan ge!

Gudstjänstens språk, eller för vems skull eller...

Det är söndag, och då har jag varit på gudtjänst. Jag förstod inte mycket idag av det talade och mestadels sjungna språket. Men kristen tro har broar till ett gemensamt språk som gör det osynliga synligt, att jag förstår det oförståliga! Söndagens gudtjänst är platsen där varje krisyen helgar sin kropp, sitt liv och sin tid till Gud. Frågan är för mig alltså inte vad jag får ut av att sitta där i bänken, eller hur kul det var! Utan vad gav jag idag åt Gud, jo min tid, mitt liv min kropp. "Av ditt ger vi åt dig som vi säger i gudstjänsten"
Det finns i vårt samhälle idag en stor brist, eller många stora brister. Tid är en av dem, men också tystnad. Vart någonstans kan jag få ta plats i ett rum med andra människor och möta tystnaden!?
Gudtjänsten är en annan plats än den högljuda, självupptagna världen. Den fyller i sprickorna av brist i våra liv, allt det som vi behöver(tid för vårt inre, tystnad, bön, lovsång, kärlek gemenskap, förlåtelse och livsmod)
Kanske förstår jag inte allt, kanske tycker jag inte att gudstjänsten alltid är så kul(men vem har sagt att det ska vara kul) Vi är där för att helga oss åt Gud, låta Guds puls, pulsera i oss, som den kortaste bönen i varje andetag"Jesus, Kristus"

Nu ska den"tråk-kristne" helga vilodagen till slappning, läsning(kanske jogging) och plockning av tvätt!

En sekulariserad kyrka!?

Jag konstaterade precis för en kollega att svenska kyrkan är som min bebis ibland, och jag vill ju inte att någon ska tycka min bebis är ful. Men jag hoppas att jag trotts det kan se med sunda ögon på delar av den utveckling som sker i SvK. Det har varit mycket diskutioner efter Ärkebiskopsutfrågningen, då det svävades lite på svaren kring frågor om jungfrufödsel och och om Jesus var en sannare bild av Gud än Mohammed. Förmåga av oss troende har blivit lite frågande om vår främste företrädare för kyrkan inte tydligt måste stå för den tro som vi bekänner varje söndag i vår Gudtjänst!
Så jag står frågande, orolig och lite vilsen inför framtiden. Lite ödesmättad stämning inför detta biskopsval faktiskt, men samtidigt är kyrkan mig så kär, och jag vill inte delta i en gnällkultur så som det ofta blir på sociala medier. Men jag tror att vi som kyrka, anställd ideel, eller troende måste rycka upp oss kring de teologiska frågorna och föra ett samtal kring tro, trosbekännelse, vad omfamnar vi teologiskt i vår tradition och vad brottas vi med. Har traditionen alls någon roll i kyrkan idag,. Och då menar jag inte tradition som att återupprepa gamla ord och formler utan tradition som gestaltar levande tro för människor som är lika i själ och hjärta för två tusen år sedan till i dag och in i framtiden. Tycker tradition fått en dålig klang i kyrkan idag, kanske är det en missuppfattning av mig,.

Att söka Gud!

I kväll är det dags igen. Första gången med "Vuxenväg till tro" eller "katekumenatet" som det också heter!
En grupp med sökare, människor som söker Gud, eller svarat på sin längtan efter Gud och tar sig till oss i Lextorp för att ställa frågor. Frågor om Kristen tro, hur det hör samman med mitt liv, våra liv, och liv som levs tillsammans med Gud!

Inför de här kvällarna när mörkret kommer, kan jag ofta känna att "åhh va skönt det hade varit att få åka hem klockan fem som vanligt" Men runt klockan nio på kvällen när jag väl är hemma, är jag oerhört tacksam för kvällen som var. För alla frågor som vi tillsammans söker svaret på, hur vi delar våra liv och vår tro med varandra. Det är sådana möten som gör att tron får energi och kraft! Det är tro som söker förståelse. Inte tro som sitter på alla rätta svar, eller den rätta raden, utan tro som försöker sätta ord på känslor och erfarenheter.
Mitt liv sammanvävt med Jesu liv!

Drop in dop

I helgen firade Lextorpskyrkan 40år! Det var fest i fyra dagar, och finalen var väl den härliga högmässan på söndagen när kyrkan var knökfull!
Min lilla insats var under lördagens drop-in dop. Sju barn från noll till fjorton år döptes!
Meningarna är delade om hur vida drop-in dop är något vi skall syssla med i kyrkan eller ej, hur blir det med dopundervisningen innan. hur hinns den med!? Det är klart ett pedagogiskt problem att för dopfamiljerna under timman innan dopet förklara dopets innebörd för dem. Jag har nog inte resonerat klart med mig själv i den frågan!
Men(det finns alltid ett men) drop in dopet fyllde en viktig funktion, för dem som inte kommit till skott, för dem som tyckte att det var för dyrt att ha ett eget dop!
Men stopp där för dyrt!? Här har kyrkan ett tydligt problem, vi har inte  tillräckligt tydligt visat på att dop eller för den delen vigsel, inte behöver kosta en krona. Har mött vigselpar som gift sig borgerligt för det skulle vara enkelt och inte så mycket ståhej omkring! Vi som kyrka måste börja fundera på hur vi ska nå ut med att kyrkan är till för alla som vill vara med! Att det inte är en fråga om pengar och status eller tid för den delen om du ska kunna döpa ditt barn eller vigas i kyrkan.
Drop in dopet blev högtidligt, och berörde nog varenda kotte framme vid koret och i bänken, och Guds Ande svävade över dopvattnet, till välsignelse för alla, barn familj och församling!

Att vara människa, vad betyder det!

"Ett träd prisar Gud först och främst genom att vara ett träd"

Hur prisar jag då Gud genom att vara människa!? Vad är kärnan i att vara människa!?
Homo sapiens betyder vis människa, och det innebär förmåga till empati, självmedvetenhet, att vi förstår orsakssammanband osv.
I kristen tradition t ex är självmedvetandet, kopplat till det vi kallar själen, det andliga, det som inte tillhör den materiella världen, och samtidigt är kristen tro noggrann med att inte skilja kropp och själ åt. En kollega berättade om Magnus Malms meditation om gick ut på att människan är som en lök. Lager på lager men ändå sammansatt med en sorts kärna i mitten. En människa är mer än vad vi äter trots vad media försöker tut i oss. Vi är mer än prylarna vi äger, makten vi har eller statusen. Vi är den vi är genom de människor vi har omkring oss. På det viset är människan relation. På det viset tror jag att var och en av oss kan stämma in i orden som Paulus skriver, att störst av allt är kärleken.
Kärleken är den näring vi människor först och främst behöver för att överleva! Att bli sedd och bekräftad, men också se och bekräfta andra. En människa prisar Gud först och främst genom att leva i och av kärlek till sig själv och andra!

snubblat på något bra!

"Vi människor felar och faller inte därför att Adam och Eva en gång föll. Vi upplever oss fallna och förfallna eftersom vi gång på gång faller. Vi läser inte bibeltexterna för att få reda på vad som en gång hände utan för att få ett språk för det vi redan vet. Det är mänskligt att fela, det är mänskligt att falla."

Jag håller på att läsa Jesper Svartviks nya bok "FÖRUNDRAN och FÖRVÄNTAN"
Citatet ur boken ovan är en del av ett teologiskt resonemang hur man använder och tänker kring bibeln.
Bibeln är inte bara ett då, utan ett här och nu. Texter som jag kan ta hjälp av mitt i min vardags slit!
Varje människa är unik, det är så självklart. Men det är också så självklart att i alla tider finns det frågor som berör och berört oss alla. Bibelns människor, och människor idag hör samman för våra livsvägar, eller livserfarenheter knyts ihop i känslor av förundra, glädje, sorg oro etc.

Bibelns ord är här och nu, in i våra liv, berättar något om vilka vi är!
Jesu ord och handling vid nattvarden är här och nu, varje gång vi samlas till den heliga nattvarden är orden till var och en av oss "för dig utgiven"

Då har det hänt igen!

Dop är något av det härligaste jag får göra som präst! Kundcenter låta bil att fotografera dopfunten med vattnet och det använda bommulstyget som torkat en liten pojkes huvud!
Sådant är också dopet; till för att användas. Vi döps in i Jesu liv, hans död och uppståndelse! Därför är Jesus inget som vi bara plockar fram vid högtider och när det ska vara lite fint. Dopet påminner oss om att Jesus är med alltid, även när livet är lite tillknycklat!

Ofrivillig paus

Idag har det varit mjukbyxor på. Skrotat runt och tagit det lugnt! I bland kommer det välbehövliga pauser. Min stora tös på sex år hade ont i halsen, så det fick bli vabb(vård av sjukt barn) det är en ofrivillig paus, men jag tror nästan vi behövde n lika mycket. Glass, tv, och mys va receptet!
Det är en lyx att kunna vara hemma när ens barn är sjukt, och det väcker hos mig en tacksamhet, över lyxen och över det faktum att jag bor i ett rikt land där en sådan infektion inte på något sätt är livshotande!
Det är något att vara tacksam för!

Psalmsång

Det har varit präst och diakonmötet i Skara stift tisdag till onsdag! Förutom intressanta föreläsningar så var det en plats att få träffa många av de studiekamrater man haft genom åren, på väg mot prästvigning. Ett kärt återseende, och ett konstaterande att det finns så många fina och duktiga präster i stiftet!
Det finns mycket att berätta om präst och diakonmötet såklart, men något som berör mig och gör mig glad i detta sammanhang och som jag redan saknar är den fantastiska psalmsången när 300 präster och diakoner klämmer i! Många röster tillsammans kan verkligen förändra, beröra och lyfta både kyrkorum och hjärta!
Nu loggar jag ut en stund och lyssnar på tystnaden en stund, både ock behövs!

Vigsel

I lördags var det dags för vigsel i Lextorpskyrkan! Jag hade mött brudparet i början av augusti för att gå igenom ordningen. Svenska kyrkans ordning, men med mycket plats för den syriskortodoxa traditionen, där texterna bl.a. sjöngs på arameiska, Jesu eget språk. Lextorp har en lång tradition av samarbete med syriskortodoxa kyrkan och det känns faktiskt härligt när fler traditioner får plats i koret. Vi var alltså två präster(SvK och syrainska kyrkan) + en diakon från deras kyrka. Ett kulturmöte med glädjen och kärleken i centrum! Det kan jag glädja mig åt länge! Världens bästa jobb!

Att leva livet i både ock!

Att vara döpt, att vara frälst, att älska Jesus tvingar oss till att leva våra liv i både ock, eller snarare tvingar mig att leva livet både ock. Att bejaka livet och mig själv precis som det är! En del mörker och en del ljus och det är inte som det ska, utan det är bara så!

Javisst är det jobbigt att inse att det bor så mycket genomruttet i mig, och det ska jag ta tag i en dag, eller idag, eller en annan dag! Så klart ska det genomruttna synas i sömmarna, städas bort, men kanske är det enklaste att inse att det är bättre med lite skit i hörnen! Att inse att det finns skit i hörnen, är det som kallas syndamedvetande, helt klart inte ett av de senaste nyorden i Sverige just nu. Men att sätta ord på problem har alltid varit ett effektivt sätt att avväpna dess makt över oss. 

Något som är också mycket svårt, men som vi tvingas att leva med i vår tro är att vi är oändligt älskade av Gud! På samma sätt som jag är genomrutten, är jag helt igenom älskad! Både ock är den kristna melodin. Det är en tro som håller därför att dess grund är en mänsklig kropp: Jesus Kristus

Genom mörker och ljus, friskt och ruttet,genom skuld och skam, bakom alla klyschor, finns en hand som alltid söker min! Om jag vågar tro det är jag en rättfärdig syndare! 

Tron på Jesus tvingar mig att leva livet precis som det är. Sorg och glädje, svek och vänskap, mod och feghet, jag får vara svag och stark samtidigt, och tro att livet ändå bär! 

Memento mori

Kom ihåg att du är dödlig, ett uttryck som vi känner igen! ? 

På bilden ser vi "den första begravningen" en skulptur. Man kan gissa att det är Adam och Eva som ska begrava Abel som 

mördats av sin bror Kain, och det är svårt att sätta sig in i hur det är att förlora ett barn. Skulpturen bara skrapar på ytan 

 för att ge oss en glimt av den plågan! Den allra första begravningen, hur va det egentligen, att inte veta hur det är när någon dör!

Memento mori är en konstform som var vanlig under medeltiden. För att påminna människor om sin dödlighet, bl à blev liemannen ett vanligare inslag under 1600-talet, och den vanligaste uttrycksformen är döskallen.
Jag tror att medeltidens människor var ganska medvetna om sin egna dödlighet, inte många blevåldringar och många spädbarn blev aldrig äldre än spädbarn.

Det krävs ingen större analys av vårt samhälle idag för att se att döden är något som vi håller så långt borta ifrån oss som möjligt. Tack och lov lever vi längre och våra små barn dör inte längre i lunginflammation osv. Den döden ska vi i största möjliga mån hålla borta i från oss.

Men det finns också något livsbejakande i döden som jag tror vi tappat, och ingen kan vittna om hur viktigt livet blev och att livet fick andra värden när han eller hon lyckades överleva!
Att sätta ett värde på livet och fokusera på det som är viktigt därför att varje dag är en gåva kanske vi allt mer måste påminna oss om. Fy va präktigt det låter och jag avskyr själv klyschor, men kanske måste vi våga släppa in tankarna, släppa in det fruktansvärda för att sätta ett högre värde på det vi redan har!

Som präst möter man döden ofta, en ständig påminnelse om livet, det liv som jag är så tacksam för att jag får leva!

Bilden

Thorvaldsens Jesus, i domkyrkan i Köpenhamn!

Det är svårt att inte ta bilden till sig, och orden "kom till mig" 

Sägnen om hur statyn kom till har återberättats för tusentals konfirmander, att Thorvaldsen skapat en Jesus med händerna mot himlen, men att det pga av drag i kyrkan när gipset skulle torka sjönk Jesus armar ner och fick torka så! En påminnelse om hur Jesus, vår Gud är vänd mot skapelsen, mot människorna! En famn att komma till!

Som sagt: en sägnen att fundera över! Och visst är Jesus vacker, välbyggd, men troligtvis inte så lik den man i Mellanöstern som predikade gudsriket! Bilder av Jesus behöver vi därför att han visar oss vem Gud är. Vacker eller ej, det är inte det viktigaste, utan vilka bilder som i våra liv konkret gestaltar vår tro! Bilden av den öppna famnen, bilden av den barmhärtige samarien, och bilden av tullindrivaren som kallas att följa Guds son. 

Bilderna som ska berättas, levandegöras och beröra!

"Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor"

Tillhörig

Det är varmt och soligt. Det man orkar med är sola, bada och läsa. Jag rör mig i ultrarapid för att inte bli genomblöt av svett!
Just nu tar jag mig igenom Selma Lagerlöfs bok Jerusalem. I en socken i Dalarna går veckelserörelserna, frälses, baptister, fler än Prästen tar sig rätten att predika Guds ord. En ny rörelse från Amerika tar sig till den lilla socknen och i kretsen av de "riktiga" kristna ska det nya Jerusalem byggas! Samhället delas av dem som tillhör den nya läran och inte.

Tillhörighet är för oss alla en viktig inneboende längtan. På den bygger vi indentiteten, vem vi är osv.
Men jag är starkt övertygad om att i tillhörigheten i Kristus eftersträvas alltid ett vi, men aldrig ett dom!

Har många sidor kvar av min bok, bäst att återvända:)

Att fylla mellanrummen med innehåll!?

Semester, tid för vila och för att göra allt det där man annars inte hinner med!

Jag brukar säga att jag har åtta dagar i min kalender: Sju dagar och en annan dag! En annan dag är alltid fullbokad! Tror att det är så för många som jobbar mycket eller hårsmån barn osv. Jag har börjat beta av en annan dag, och det är alla de där bra böckerna jag ska läsa! Inga deckare för mig, det är alldeles för otäckt! Men gärna romaner av Moa Martinsson och Kerstin Ekman! Att få kliva in i andra människors världar en stund är både spännande och lärorikt! 

Text kan vara så mycket, fakta och information, berättelser, poesi osv. Bibelns texter är också allt detta, men för mig som läsare eller lyssnare är det också mellanrummet, att läsa mellan raderna som fyller en viktig funktion. För bibeln eller mer specifikt nya testamentet är inte alltid en lättläst roman som flyter på, eller griper tag i mig. Utan den kan kännas osammanhängande och platt. Därför behöver jag någon som fyller ut mellanrummen åt mig, t ex en predikan där någon förberett en djupdykning i texten, vad kan Jesu ord betytt i sin samtid, eller vid det tillfället. I vilket sammanhang säger han saker. Ofta kan man upptäcka att Jesus är lång mer radikal och utmanande än vi kan föreställa oss! 

Bibeln i sig själv är viktig, och att vi tar oss tid att läsa den. Men det är mellan raderna, när vi får samtala tillsammans med andra, hålla berättelserna levande som de gör verkan. När vi tillsammans med andra som delar sina erfarenheter som vi upptäcker att bibeln har med mitt och ditt liv att göra. Att Jesus har med oss att göra!

Nu mot pocketshopen för fler fynd till sommarläsningen!

Man of steel

Var och såg på bio här om dagen "man of steel" alltså nya Stålmannen! Tog på mig 3D glasögonen och njöt av två timmar mastodontdrama! Det är en amerikansk film påkostad och med mycket våld(konstigt vad avtrubbad man är) 

Men det är också slående hur mycket bibel som man kan läsa in i filmen, eller snarare Jesus! Stålmannen är en Jesusfigur som predikar att världen inte känner honom men att han ändå lägger sitt liv i deras händer! De flesta vill offra honom till hans fiender och han överger sig frivilligt till dem. Och så fortsätter det! Det är ju självklart med mina tolkningsglasögon och med mycket bibel i bagaget som jag ser referaten! Det snyggaste referatet som görs är när Stålmannen ska bege sig från rymden till jorden för att

rädda den och lämnar si käresta på rymdskeppet. Han glider ut från rymdskeppet med armarna ut och benen ihop som ett kors! Kanske jag skulle leta reda på en bild för att visa hur tydligt det blir! Stålmannen, Jesusgestalten som räddar världen genom att offra sig själv, vid flera tillfällen tror vi det är kört för honom, nu dog han, för att sedan återuppstå!

Jag tycker det är spännande att kunna se referenser och nyanser i filmer, men det kräver också en viss kunskap! En kunskap som jag tror går. Allt mer förlorad i vårt sekulariserade samhälle! 

Gud vill väl!

Efter att vi blivit ståendes under ett stort träd i spöregnet så blev det stilla. Solen kikade fram, och vi fick syn på denna vackra regnbåge!
Det är som av en reflex som man tänker på Noas ark. På löftet från Gud att världen aldrig ska dränkas på det sättet igen! Ett löfte om att Gud håller världen i sin hand och vill den väl!

Såklart är jag färgad av min tro, av mitt jobb för att reflexmässigt tänka såhär. Men i vår tid, den sekulariserade går fler och fler av våra gemensana berättelser förlorade! För 40 år sedan kunde den mest inbitnr ateist mer om bibeln,än vad många gymnasieelever kan idag!

Jag tycker att religionsfrihet är viktigt, även friheten från religion, men tänker ofta på att ju mer gemensamt vi förlorar desto större blir klyftan mellan dem som tror, och dem som inte tror! Förståelsen mellan den sekulariserade människan, och t ex mina barn blir större!

Och tänk att efter ett regn få se en regnbåge och tänka "Gud håller en skyddande hand över mig och världen" det är en skatt som jag önskar alla!

Bara den som vandrar nära marken!

Som liten tös var jag med i kyrkans barnkör. En av mina favoritsånger var den där "bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud" med en slagkraftig fras "låt oss aldrig blir så stora att vi inte ser de små:larven som kryper, och myran som stretar, och barn som lär sig gå"
En enkel sång med flera djup i sig! Jag kom och tänka på den när jag läste med i midsommardagens evangelietext om hur liljorna på marken, deras kläder är vackrare än Salomos. Ofta tänker vi väl så, att Jesus liksom vet vad han pratar om, men där finns också fler dimensioner. En lilja i sig kan vara så vacker att studera, säkert vackrare än allt av människohand skapat. Men så tänker jag också på sådant som DNA och alla de små mikroskopiska celler som en blomma är gjord av, en del av dem kan man ana på biologilektionen för många, många år sedan! Om man kryper eller vandrar så nära marken, eller så nära marken som våra forskare gör, upptäcker man en hissnande värld, där våra människohänder inte kan skapa ett uns av den komplexiteten! Det är hissnande!

Tack Gud för ryggtavlan på dottern som sprang så fort, så fort på sina små fötter. 29sek, inte dåligt!
Tack Gud för att jag fått se hur vackert det kan bli när man blandar glitterlimm och vatten!
Tack Gud för varje dag i mitt liv, där jag får upptäcka din skapelses under!
"Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den nära marken!

Simmkunnig

Då sitter jag och huttrar bredvid en simbassäng! Kör min 6åring på intensivkurs de två första sommarlovsveckorna för att hon i alla fall ska får börja lära sig simma. Böj, ut och ihop hörs som ett mantra från och till i innebassängen!(det är föräldrarna som får sitta utomhus för att inte störa)
På samma vis som när man lär sig cykla: när man väl knäckt koden så glömmer man inte, det sitter i ryggmärgen!
Jag funderar ofta på det där med Kristen uppfostran, det låter kanske lite tråkigt och gammaldags, men vad mycket jag vill att mina barn ska få lära sig som sedan "sitter i ryggmärgen". Att be är en sådan sak! Från att lära sig Vår fader, och Gud som haver, till att faktiskt som en reflex i en stilla stund stanna upp och rikta hjärtat mot Gud, i samtal om hjälp, tack och förlåt! En annan ryggmärgsreflex som kan ta tid är Gudtjänsten, jag vore naiv att tro att det bara kommer av sig själv att det är en självklarhet att varje söndags morgon åka till kyrkan! Där tänker jag att det börjar ju alltid hos mig själv, att jag uttrycker min längtan och behov efter att vara där! Att jag vågar dela varför jag behöver den platsen, som en källa att hämta kraft ifrån. Men jag tror också att barnens behov ser annorlunda ut; finns det en söndagskola så är det toppen, där möts kyrka och barn på samma nivå! Finns det inte söndagskola så tycker jag ändå att det finns en viktig poäng att dra med barnen ändå! Många av våra små barn idag har långa dagar på dagis, de är omgivna av sus och dus hela dagarna! Ofta är vi som föräldrar också väldigt snabba på att tillfredsställa våra barn om de uttrycker att de är uttråkade. Enkelt sagt: barn har mycket omkring sig idag!
I kyrkan finns en plats där man faktiskt får sitta ner, vara tyst en stund,( även om man inte vill, lära sig att respektera tystnaden som andra behöver) och man får tid att umgås med andar, rikta blicken inåt och till Gud, allt på samma gång!
En ålats att samla kraft och energi till vårt jobb mitt i vardagen, på vår arbetsplats och i mötet med vår nästa! Trosviss och kristuskunnig!

Ond design

Vilar mina ben en stund mellan våningsplanen på Röhsska museet. En av utställningarna som pågått  ett tag är "ond design" en blandning av konsumtionskritik och kopplingen mellan modedesigners egna åsikter, som tex Coco Chanels samröre med nazismen. Och mycket mer såklart. Det väcker många tankar om hur jag själv har ett ansvar att förhålla mig till att människor utnyttjas för att producera mina kläder, mat och prylar billigt! Inget nytt med det, men en påminnelse för mig att jag faktiskt har ansvar både i min vardag och att försöka påverka politiskt.
Mitt ibland mode och design dök det upp en tavla med korsfästa jesusar(hur böjer man det?!)
Korset som ond design!!! inte bara som ett tortyrredskap, utan som symbol för en Gud som ibland kräver offer! En symbol som används på så många människor att budskapet och tortyrredskapet nästan tvättats bort!? Frågetecken från utställaren att fundera över. Men för mig en symbol för att Gud alltid kan vända förlust till seger. Från mörker till ljus! Nog sagt:)

Barn, och musik, eller barnmusik!

Då har töserna och jag stampat takten i parken till Nassim al Fakir! Så mycket glädje och energi i den killen, och han fick alla barnen att hoppa, dansa och sjunga med i gunget. Barnmusik är så viktigt, och så roligt! Hörde på radion att det produceras mindre och mindre barnmusik, därför att barn allt mer lyssnar på samma musik som ungdomar och vuxna. Det är väl bra om man kan sjunga med till samma refräng, men samtidigt är det ju detta med språket! Att barn behöver få sjunga på ett språk som är relevant för dem! Och då menar jag inte bara på "modersmål" utan att de får sjunga sånger som återspeglar en värld så som den tas in av barn! Kanske är det en omöjlighet att skriva barnmusik som vuxen, men det görs många bra försök! "Lätt som en plätt" gapade töserna ut i publiken tillsammans med hundratals barn!
Jag är ingen barnmusikexpert, så jag vet egentligen möte exakt vad det är som gör skillnaden om det är musik som är tillgängligt för barn, språk, melodin eller vad!?
I den kyrkohandbok som vi nu prövar i församlingen finns en musikserie riktad till barn och ungdomar! Jag har inte helt lätt för det musikspråket, men min äldsta tjej kan redan "gloria" utantill. Det pedagogiska med den lovsången är att man sjunger Gloria, och sedan "ära åt Gud" så att vi genast lär oss innebörden av ordet gloria. Någon har tänkt! Någon tänkte att både barn och vuxna nu får möjlighet att sjunga på ett enkelt barnvänligt språk(vilket inte betyder att man inte kan gilla det bara för man är vuxen) och samtidigt utbildar man församlingen i klassisk latin. Jag får bjuda på att gudstjänstens musik inte alltid tilltalar mig så enormt, för att få höra någon från baksätet på hemvägen sjunga "gloria, ära åt Gud" hela vägen hem!

Nya intryck

Har varit på konferens under fem dagar i Sigtuna. Det var en konferens för studentpräster runt om i Europa! Det har verkligen varit toppen! Har med mig många intryck, bra föreläsningar, nya vänner och många goda samtal! 

Många uppslag till att skriva i bloggen. Under en workshops så intervjuade deltagarna varandra i fråga om dialog med andra religioner, och en metodistpastor sa några ord till mig som fastnade ordentligt. Att det viktigaste i dialog, är att göra sig öppen för att det kan förändra mig själv. Så kort och kärnfullt. Som en självklarhet! och ändå så svårt! Att verkligen lyssna och i te bara göra sig beredd eller rusta upp för sin egen nästa replik, utan snarare rusta ner och öppna upp för att ett samtal kan förändra mig!

Det varma flyger upp till Gud!

Teologi, är ett ord som låter svårare än det är! Läran om Gud! Eller hur vi ska förstå Gud. Oftast kanske det handlar om teoretiska tankar som ställs upp, men utan en teologi som hämtar inspiration överallt och runtomkring och mitt i världen för förståelsen ingen luft! Och det är något som är allas uppgift att tillföra; hur vi tänker och talar om Gud.
Här om dagen satt jag och en god vän och pratade om vad som händer när vi dör. Båda två har barn i samma åldrar 4 och 6 år gamla, och däri ligger en utmaning att på ett konkret och enkelt sätt tala om det som är svårt att förstå. Men mitt tal om Gud fick ny luft när vännen delade med sig av hur hon talade om vad som händer med en människa när hon dör! " Det varma hos människan flyger upp till Gud, och det kalla blir kvar här" Det var så enkelt och så rätt samtidigt. En död människa blir ju snabbt kall, vilket betyder att det varma försvunnit och kommit till Gud. Ofta talar vi också om varma människor och syftar ju då inte på kroppstemperatur utan på en god och omtänksam människa. Den goda, varma människan kommer till Gud, det kalla lämnas kvar. Man skulle kunna utveckla tanken mer, menmpoängen är enkelheten och hur man ger varandra goda bilder som går att förstå, som är lite mer konkreta än bara symboliska!

Välkänt eller uttjatat eller hur är det!?

På morgonmässan valde jag psalm 199, "Den blomstertid nu kommer" en psalm som jag tror fortfarande väldigt många i vårt land kan utantill. För många av oss ger den fina minnen av skolavslutningar, blommande syrener, och ljumma vindar!
Jag hade igår valt en annan psalm för jag kan nästan vara lite trött ibland på det där som är så överbekant, men så mindes jag en gamla kvinna på hemmet förra veckan som viska till väninnan(fast hör båda dåligt blir viskningen rätt tydlig) att "sjunger de aldrig den blomstertid nu kommer längre"
Vilket gjorde att jag klämde in den i andakten också!
Men jag tänker att det är gott att påminna sig om att även i det välkända och bekanta finns det nya saker att upptäcka! Att jag måste vara lite ödmjuk inför att det som jag tycker är välbekant och på gränsen till uttjatat är både helt nytt för någon, eller bara att det är så välbekant är det som bär!

Vårt dop

I dag handlade det om vårt dop i högmässan! Alltid angeläget. En tanke som jag burit med mig är frågan om dopet som en gåva, vad är det vi får egentligen?! En biljett in i gemenskapen?! Medlemskap handlar det pm rent tekniskt i Svenska kyrkan, men annars är tanken på en särskild v.i.p. Grupp väldigt främmande för mig, och något vi bör akta oss för att utstråla! Som gåva tänker jag att vi får ett uppdrag, och det är att följa Jesus, i dopet blir våra liv sammanvävda med hans liv, och därför kallas vi att leva den tjänst som han levde. Att öppna våra liv utanför vårA grupperingar och våga göra som Jesus: alltid gå utan för gruppens konventioner och gränser, ut i marginalen. Att göra alla "dom" till ett vi!
Dopet är ingen vattenstämpel där det står V.I.P på, utan "Tjänare" eller "Jesusföljare"

Två saker!

Ibland är tankarna lite splittrade, jag knyter inte ihop trådarna i slutet liksom.

Våren som nu börjar övergå i sommar är för mig den bästa tiden på året! Man lever fortfarande i förundran över hur vackert det är, det upphör inte att förvånga. Det gröna har inte blivit semesterns vardag. Och det är fortfarande så att det bästa(om man gillar semester) är att vänta! Man lever i underbart nu, som ska bli underbart sen också! Grönskan vittnar också för mig om uppstånmdelsen, detta fantastiska att det som såg dött och fruset ut växer till liv igen! Som jag läste i en bok att ”Gud lyfter lite på slöjan för oss till evigheten” Man kan få en föraning om hur det kan vara: Smekande ljummen vind, eller solvarma klippor!

Om en stund ska kyrkans förskola sparven få utgöra lunchandakten. Jag brukar sjunga och spela tillsammans med dem en gång i veckan. När vi talade om deras medverkan vid fikat för en stund sedan var det någon som sa något som jag tycker är så härligt med barn. Något i still med ”det viktiga är ju inte hur de sjunger/låter utan att man får se dem där i kyrkan”
Tänk va härligt att vara barn, att man ser på barn på det viset: helt igenom älskade, sedda för att de är där oavsett vad de presterar!
Det kanske vi borde öva oss på mer när vi ser på varandra både som vuxna och barn, eller som Guds barn!

Att sändas!

I kväll åker en grupp människor till Skara domskyrka för sändningsmässa! Det blir Biskop Åke som med handpåläggning och bön får sända ut våra katekumener (och oss alla förstås) i tjänst för Gud och medmänniskor! Vi har följts åt sedan september och disskuterat trons liv, vad är det att vara kristen, och hur kan man leva som kristen idag! Frågorna har varit många, och tillsammans har vi sökt svaren, med respekt och hänsyn till varandras olikheter!
Bön och handpåläggning är en del av vår tradition som förknippas både med dop och med konfirmation, bön om att Helig Ande ska utgjutas över oss. Och i fornkyrkan var det Biskopens uppgift att göra detta. En anledning till att vi i västkyrkan har separerat dopet och konfirmationen(alltså handpåläggningen och bön om Helig Ande) är att den uppgiften blev för stor för Biskopen i en växande kyrka, vilket gjorde att Präster döpte barn och senare i livet samlade man större grupper av människor för att konfirmera, eller ge dem Smörjelsen som det heter; man smordes med olja(En av Andens symboler)
Just ikväll är det sändningsmässa, men just genom handpåläggningsmomentet, finns det också någons sorts bekräftelse i skeendet, ett "Ja" till Gud, till Jesus och hans kropp kyrkan.

”Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; Gud har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.”

2 kor 1:20-22

Tolken!

I Pingsttid får kyrkan åter aktualisera Helig Ande, som egentligen ständigt borde vara på tapeten!
Andes verk sker ständigt och inte bara till Pingst såklart! Inom ramen för Svenska kyrkan tycker jag endå att vi bara blir bättre på att tala Anden, kanske har vi börjat komma över en tradition av att inte vilja förknippas med de mer karismatiska systerkyrkorna, vad vet jag, det har säkert en modern kyrkohistoriker bättre koll på.
Anden har ju så många olika epitet: Hjälpare, tröstare, livgivare. Jag tycker Tolken är yttligare en av de många. För ingenting blir förståligt för mig, i bibeln och förkunnelsen om inte Anden finns där. Helig Ande är avgörade för att jag ska förstå både Fadern och Sonen, för att jag ska träffas som ett stygn i hjärtat som det står i psalmboken! Varje aha-upplevelse i Gud är Andesn verk i mig. Anden som tolkningsredskap in i bibelns text, så att texten blir levande i mitt liv!
Anden är också det mysterium som gör att jag tror, även när jag allt som oftast inte fattar alls!

Att gå från utförare till möjliggörande!

Att göra det möjligt för andra att komma till tro, att engagera sig i sin församling och att stolt kunna säga att man tillhör kyrkan! Det är vår allas uppgift!

Jag är på sluttampen av en kurs"att leda ideella" att går från att vara utförare till att bli möjliggörande är precis vad det handlar om! Kanske låter det skrattretande att man måste åka på kurs för det?! Men kanske har vi en tradition i svenska kyrkan där skillnaden mellan anställd och församlingsmedlem varit alltför stor och den sitter i!

Våra systerkyrkor har ofta ett försprång där! En verksamhet som finansierats av de aktiva församlingsborna har krävt att ideella har ställt upp med tid, pengar och engagemang! Vi har mycket att lära av dem!

Jag har lärt mig mycket, skaffat mig insikter, (även självkritiska sådana) och verktyg för att bättre kunde jobba med idealitet! Det är vägen för kyrkan, inte pga en sviktande ekonomi, utan för att vi som församling mår bra av ett stort engagemang hos våra församlingsbor och för att det tillför vitalitet och energi när fler tar plats på arenan!

Redovisning av arbetet med vår utvecklingsplaner för Trollhättan i morgon! I min grupp bidrar vi bl.a  med samtal kring vilket språk vi använder i kyrkans sammanhang! Är vi kyrka eller företag undrar jag:)

Kyrkan, vilket rum

Skara stift är det stift i landet som har flest kyrkor! För några år sedan var det 444, men det har nog hunnit ändrats på bara de senaste fem åren så vad siffran är nu vet jag inte!

Jag jobbar i Trollhättans Pastorat och där är tre av fyra kyrkor byggda från mitten av nittonhundratalet och framåt, den nyaste från nittiotalet! Det är nog inte ett tecken på en kyrka som expanderat så enormt de senaste femtio åren. Snarare att industristaden tog fart och expanderade!

I alla tider har kyrkor lagts ner, eller snarare slutat användas och stått för att förfalla,  och en ny kyrka har tagit form i närheten. Ofta en större och pampigare modell! Typen Tegnérlada känner vi ju igen!

I församlingen där jag växte upp finns ett exempel på detta. Hidinge gamla kyrka och Hidinge nya kyrka som byggdes ca 5km från den gamla. Den nya är en smärre katedral. Men båda kyrkorna fyller viktiga funktioner. Den gamla har fördelen av att den inte känns ödslig om gudstjänstfirarna inte är så många, och den stora har på senare år rustades med fler rum i lokalen vilket är ett lyft för all verksamhet, barngrupper körer och för kyrkkaffe.

Ett bekymmer när vi som kyrka vill tänka nytt i våra kyrkorum är den antikvariska aspekten, där K-märkning och hänsyn till våra kyrkorum som kulturarv måste bejakas. Där uppstår ibland stridigheter mellan församlingar och riksantikvarieämbetet som har olika åsikter om vad man får göra med rummet.

Jag tänker att det är nödvändigt för oss nu och i framtiden att vi i församlingarna tänker till ordentligt om våra kyrkobyggnader och hur vi använder dem, kanske i en högre utsträckning än tidigare!
Att vi jobbar för att människor ska få en relation till "sin" kyrka!

Jag har en helt personlig uppfattning om vad en kyrka är, helt klart grundad i min barndom. En riktig kyrka ska dofta sten och stearin! Då öppnar mitt sinne mig för andakt! Som sagt en helt subjektiv uppfattning med en stor dos affektion i sig!

Vet inte vad frågan var eller svaret i detta inlägget, kanske en undran över om byggnaden isig betyder något särskilt för oss, något särskilt för mig?

Att meditera fick vi i vuxenväg till tro veta lite mer om idag.
Meditation är något som finns i väldigt många religioner och är något att samlas kring och lära av varandra. Redan Jesuiterna tog med sig former av meditation från sina möten med andra kulturer och gjorde det till sitt eget.

Nu för tiden i vårt sekulariserade samhälle tar meditationen nya ord som "mindfullness" ett sätt att hantera stress och lära sig vara i det som är, en meditation där mycket är taget direkt ifrån buddistiska traditioner och som utövats i årtusenden. Inget nytt under solen alltså!
Konsekvensen i sig; mindre stress är ju såklart bra i sig självt men meditation utan någon sorts koppling till mystika känns lite ofullbordat!

Konsekvensen ska inte bara användas inåt, utan uttryckas utåt, kanske som handling i mitt liv! Att de "insikter" jag gör, ger mig kraft och energi till att vända mig till min nästa.
Jag tänker att meditation, att se inåt, inåt mitt innersta ska hjälpa mig att öppna mina ögon och se utåt, utanför mig själv, se världen tydligare!

Kanske upptäcker jag det där stora i det lilla; att vårdofterna luktar hundra gånger bättre än köpcentrumens kvalmiga doft. Att det finns större världen i livet än konsumtion, och att jag kanske borde ägna mer tid åt det istället:)

Börjar bli trött, nio till nio dag idag! Tack Gud för den!

Bön

Min 6åring är inte så lik mig alls som barn. Hon reflekterar mycket om det som hon möter varje dag, och mycket av det hon möter är kyrkan, Jesus, Gud, liv och död. Här om veckan bad jag en kort bordsbön och vi kom att prata om bön. Lillan konstaterade att "jag ber bara när jag behöver" teologen i mig gick igång på alla cylindrar och tyckte att det lät spännande så jag bad henne utveckla sitt resonemang!? Det utmynnade i konstaterandet att "be när man behöver" är när barntimmefröken säger att barnen och fröknarna ska be! Jag kan le över tanken att det är lite på order då barnen tycker att de måste be!

Ibland i olika debatter pratar man om att barn måste få välja själva tro och ideologi, det är i alla fall skolverkets intention i skolaplanen. Det får inte på något sätt vara konfessionella inslag i undervisningen.

Som förälder och kristen behöver jag som tur är i mitt hem inte ta hänsyn till det! Jag är glad för att mina barn får finnas i sammanhang där människor ber, för det är en övning i många eftersträvansvärda saker. Bönen riktar såklart fokus till mig och mina egna bekymmer, men den drar också fokus till den värld som finns runtomkring mig, människor och natur. Den drar mig ur min inkrökthet när jag ber för andra, jag tror om de som sitter i riksdagshuset skulle ha en obligatorisk timme bön eller meditation så skulle beslut fattas till det bättre.
Bön är också ett tillfälle att öva sig i att sätta ord på det som rör sig i mitt inre,  en övning i att våga närma sig sina känslor.

Jag är glad att mina barn får lära sig att be, jag tror att det gör dem mer emfatiska och självmedvetna!

Hugsvalelse!

Någon sa till mig en gång att präster och läkare är dom som är mest rädda för döden!
Själv hoppas jag innerligt på en långsam och naturlig nedrustning av kroppen, att jag kommer bli så gammal, trött och skröplig så att döden som alternativ inte känns helt fel i alla fall!

Jo lite rädd är jag i alla fall för döden, eller är det så att jag faktiskt så hemskt gärna vill leva!
Lästa ur en predikan av H.Schartau där ordet Hugsvalelse fanns med, ett ålderdomligt men vackert ord som syftar på lindring och tröst. "då Gud för Jesu blodiga försonings skull förlåtit synderna och med sin helige Andes hugsvalelse borttagit den dödsångest, varmed samvetet varit kvalt"
Helig Ande ingiver oss tröst och lindring inför vår rädsla för döden, det är gott att veta för alla oss som inte tänker på döden som den stora språngbrädan till himlen, utan med darrande ben helt ofrivilligt varje dag närmare oss den språngbrädan.

I kyrkan går det parralella spår om hur vi tänker kring vårt eviga liv och vår uppståndelse:
Kommer vi till himlen direkt när vi dör? Eller ligger vi i våra gravar och inväntar evighetens påsk?

Det första känns enklast inom den pastorala omsorgen när man får frågor från sorgehus, men den andra lever sitt liv i våra söndagliga texter! Hur ska man tänka?!
Tiden är relativ tröstar jag mig med, en dag som tusen år, allt sker samtidigt!?

Många frågor, inga svar:) Hugsvalelse något att längta efter...

Att stå ut med sig själv; ett dagligt uppdrag!

Lyssnade på P1 om hur fiskare utanför Jemens kust blir beskjutna av beväpnade vakter på de lastfartyg som passerar regionen. Fiskarna blir felaktigt förväxlade med pirater. Någon på ett norskt fartyg ”råkade” skjuta ihjäl en ung man och hans bror berättar hur han höll honom i famnen.

En ansvarig på företaget för rederiet hade lagt ner den interna utredningen utan att över huvud taget lyssna till alla de vittnen som fanns att tillgå. Frågan om människans absoluta värde ställs på sin spets!

Tydligen var det någon som inte tyckte att det var viktigt att utreda, och tydligen finns det inte ett rättvist rättssystem som satte press på rederiet! Helt förkastligt!

” Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig.” (Ur syndabekännelsen svk handbok”)

Ibland står jag inte ut med tanken på allt ont som något sorts ”kollektivt väst” gör med världen omkring! Där jag faktiskt är en del, en liten pusselbit.
Människovärdet är absolut, och inte förhandlingsbart, det måste vi tro och handla efter!

Besvikelser

Besvikelser
De går inte att undvika. Besvikelser är ett livsvillkor för oss människor. Ett dåligt sätt som jag själv ofta använder är att i mötet med dem stänga känslan inne. Ignorera den och hoppas på att det snart går över! För oftast gör tiden att det går över, men det kan ansamla sig frustration. Ett klapperstensfält tillslut!
Ett annat mindre bra sätt är att undvika besvikelser. Det kan t ex vara att inte ha några som helst förväntningar på: roliga saker man ska göra eller på människor. Det låter rätt tufft att leva så! Eller tvärtom: göra allt man kan för att inte bli besviken. Det kan då vara på andra människors bekostnad. För ibland blir det inte som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå!

På en föreläsning om(tror jag) Ignatius av Loyolas andliga övningar fick jag och medstudenter tänka oss en dag som att lyfta ut en bok ur bokhyllan, lyfta den, känna på den, se på den osv. Men sedan också stoppa tillbaka den i bokhyllan och gå vidare. Man tar ett extra varv runt det som varit, men låter det sedan vara!

Så har jag börjat nosa på mina besvikelser. Ta fram dem och titta på dem. Vad var det nu som gjorde att jag blev besviken. Bejaka det och kanske säga det högt till mig själv. Sluta förneka att besvikelsens ton spelade i mig. Våga utforska känslan, men inte fastna där, utan sen stoppa undan den och gå vidare. Den finns med mig, men suger inte min energi!

”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs

Inledning!

Nu kan jag inte längre låta bli att blogga!
Läser många bloggar som handlar om teologi och kyrka idag och det ger mig mycket att läsa andras tankar och ideer. Därför tänker jag dela med mig lite av mitt, och det som jag snappat upp hos andra som givit mig nått att fundera över.
Det blir: kyrka, teologi och övriga frågor!