Ta inte våra barn!

Jag kan inte helt förstå, men någonstans kan jag ana skräcken som föräldrarna kände utan för kronans skola i går. Panik och skräck när de står utanför skolan utan att veta om gärningsmannen är kvar, om just deras barn är drabbat eller värst av allt  om det otänkbara hänt.
Vad är det om inte hatet som drabbat Trollhättan, hatet som tagit barns liv, för även om barnet är en vuxen man, eller litet barn så är det någons barn, en familj en släkt som drabbats av stor sorg, och en stad som nu fått ett rädslans skugga omkring sig.
Hatet har också tagit en ung man som förblindad av hat och ilska valt ut sina offer gått gått till attack mot de mest värnlösa barnen i vårt samhälle. De som kanske flytt till Sverige för en tryggare framtid.
Vad är det som föder hat? Rädslan föder hatet och min förhoppning nu är att rädslan inte paralyserar vårt samhälle och föder ännu mer hat. Det måste finnas en väg framåt där vi väljer bort rädslan, väljer bort hatet, och väljer kärlek, välvilja och gemenskap! Låt inte hatet och rädslan ta våra barn, aldrig aldrig igen!

"Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan" 1 joh 4:18

Känd från tv!

Det verkar allt mer som att präst är ett yrke i tiden. Tv-tablån är fylld av dramaserier och realetyTV där prästen har en roll eller t o m är i centrum. Halvvägs till himmlen, tro hopp och kärlek, Ängelby t o m i den populära thrillern Bron dök det upp en präst. Mest för att bli ett intressant mordoffer men ändå.
Något som facinerar mig är hur dålig koll skaparna av serierna verkar ha när det gäller prästers arbetssituvation. De verkar tro att expeditionen t ex ofta ligger i typ sakristian. Eller ännu värre:Prästen bor och arbetar i sakristian. För oavsett tid på dygnet så svarar prästan alltid i mobiltelefonen i kyrkan. Det roligaste exemplet på senare år var från filmen Ängla gård sista sommaren. Då bodde adjunkten hemma hos kyrkoherden. Som hämtat ur Stengrundens första kapitel som utspelar sig för flera hundra år sedan.
Jag tror inte man behöver göra någon djuplodanade analys mer än att samhället i stort har lite dålig koll på hur präster arbetar. Fler än jag har väl fått frågan vad jag gör resten av veckan. Om jag verkligen jobbar heltid?
Det är ändå intressant och lite roligt att prästen nu helt plötsligt tar plats i det offentliga rummet, som en del av verkligheten. Eller som en del av den verklighet som återspeglas på film och TV. Det kanske kan väcka intresse, nyfikenhet, och inte främmandeskap hos människor.