Gudstjänstkonsumenten!

Jag vill gärna att människor går till kyrkan kl.11. Jag tycker det är alla anställdas huvuduppgift att dra människor till kyrkan och varje kristens uppdrag att själv gå dit och inspirera andra till att följa med.
Men kyrkan arbeter på en marknad av stor konkurrens "vi har ju så mycket annat på söndagar" som någon sade. På marknaden finns konsumenter som ska konsumera det kyrkan erbjuder. Veckans verksamheter och söndagens gudstjänst. om man tittar på konsumentverkets hemsida så finns det några begrepp som florerar omkring konsumenten. T ex reklamation. Det finns många som har ett tråkigt arv av gudstjänst där de känt sig antingen utsatta av förkunnelsen eller tyckt att psalmerna för var så tråkiga och predikan för lång och prästen prata bara om synd. Så kan det ju ha varit, det vet jag inget om. Men tipsar om råd från konsumentverket.
"Du måste reklamera varan "inom skälig tid" efter det att du har upptäckt det. Om du reklamerar inom två månader räknas det alltid som att det skett inom skälig tid. Ibland kan skälig tid vara längre än två månader till exempel om du varit sjuk eller bortrest."
Så var det 20 år sedan du blev så besviken på Gudstjänsten du besökte tror jag det är dags att ge den en ny chans.

Garanti är också ett sådant där viktigt begrepp när det gäller konsumentsköpslagen.
"Garanti innebär att säljaren ansvarar för att varan fungerar och behåller kvaliteten under en viss tid. "

I Gudstjänsten ska det finnas garantier för att konsumenten ska få det som utlovas. T ex att Gudstjänsten håller sig till handboken. Att prästen, musikern och vaktmästaren har en adekvat utbildning för att sköte uppgiften. T ex granterar Svenska kyrkan att prästen åtminstånde har 5,5 år utbildning i teologi. Och är det så att förkunnelsen är sisådär så upptar den inte mer plats än vid inledningsord och predikan. I övrigt kan du sita lungt i båten.

Nu hoppas jag att läsaren förstår att jag ironeserar en smula?! Jag hoppas för allt i världen att Sv kyrkan kan hålla sig ifrån uppfattningen om att församlingsgemenskapen är en grupp konsumenter, även om jag ibland upplever tendenser åt det hållet! Gudstjänst är inte något man konsumerar och får man inte det man vill ha kan man gå till nästa ställe, för det finns väl någon prisgaranti? Nä församling i Svenska kyrkan bygger man i församlingen där man bor. Där finnsuppdraget att vara kristen och vara kyrka.
Tyvärr Gudstjänsten är ingen underhållning som insups, det är ingen scen längst fram i koret för allahanda uppträdanden.

Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten.
I gudstjänsten får tron näring genom förkunnelsen av evangeliet, firandet av den heliga måltiden och gemenskapen i bön och lovsång.

Den ger inga tydliga kvitton på fromhet eller något öppet köp.

PS)om du ändå är intresserad av konsumentköpslagen rekomenderar jag: http://www.konsumentverket.se/

Gärningslärans återkomst

Det är bra att ransaka sig själv, och när det gäller kritik börja med sig själv.
Det finns en tendens hos mig men även hos andra präster i predikan att lätt hamna i en gärningskristendom.
I fastetid talas det om att hjälpa andra, att ge av sin tid till andra och att vi som kristna har som största uppgift att se och hjälpa vår nästa. Det är i sig gott att hjälpa varandra, hjälpa de svaga och utsatta, men vi får aldrig glömma att predika att vi alla människor är hjälplöst svaga och utsatta och att det är därför vi behöver Jesus!
Vi kan tycka om oss själva och i ett värdsligt perspektiv att vi har mycket av rikedom och välstånd som vi ska dela med oss av, men vi får inte glömma den källa som vi alla behöver dricka ur, där alla människor törstar och längtar oavsett vilken världsdel vi lever i och vilket välstånd vi lever av.
Jesus dog på korset för alla människor, även för den som har och äger allt och i sin hjälplöshet är så svag att den inte klarar av att använda sin rikedom för att hjälpa sin nästa. För hade vi inte varit svaga och hjälpalösa så hade vi inte behövt Jesus, och det behöver vi ständigt påminnas om.
Luther säger det så väl: "Goda gärningar gör ingen kristen. En kristen gör goda gärningar."
Vi ska sträva efter det goda! Men ur ett själavåradande perspektiv behöver jag veta att allt inte hänger på mig! Jag räddar inte världen, det gör Jesus, och till honom får jag komma!
Detta är bara några reaktioner på saker jag hört, en uppmaning till läsaren är att lyssna och återkoppla om några predikningar senare. Hör ni samma som jag? Vägs gärningarna upp av nåden osv?

Allt gott och fortsatt fin fastetid!

Den moderna fastan, ett semi-katolskt jippo?

Det har blivit populärt i kyrkliga kretsar att fasta, lite semi-katolskt sådär. Jag kan verkligen inte mycket om den katolska fastan, den börjar väl i morgon på askonsdagen, men jag föreställer mig att den har rätt så strikta regler av vad man ska avhålla sig ifrån; Typ kött och mat och sådant.

I svenska kyrkan har den vanligaste formen för fastan i vår tid varit en fasteinsamlingsbössa. En bössa att ställa på köksbordet hemma och fylla med pengar fram till palmsöndagen. Jag tycker den är toppen! Den är konkret, och gör konkret verkan för människor runt om i världen som behöver hjälp.

Jag har inget emot kroppslig fasta överhuvud taget, men när man tagit en katolsk tradition och kört den i den Svenskkyrkliga torktumlaren så kommer det ut någon semi-katolskt produkt. En blandning av facebookfasta och 5:2 diet.
Att avstå från lite vad som helst helt enkelt, och för en rad olika anledningar. Och det är väl bra kan man tänka? kanske det, så länge det inte blir något lite kul självförverklingsprojekt där utgångspunkten är: Vad skulle jag må bra av? Vad kan jag vara utan?
Jag, jag jag...
Utgångspunkten borde alltid vara: mer plats för Gud, vad behöver min nästa av mig? och den självklara vandringen tillsammans med Jesus mot Golgata kors!

Jag vill slå ett slag för den nutida och traditionsenliga fastebössan. Konkret och enkel!
Med det andra: den kropsliga fasten är ett gott råd som jag fick från en kollega på morgonen: "kan jag avstå från saker utan att behöva säga det till någon" Ett hett tips direkt hämtat från evangelietexten till morgondagens askonsdag och fastans början. Eller kort och konsist: För vems skull?

"När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.  Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte,  så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig." Matt 6:16-18
Fastetiden är något att längta till, något att välkomna i sitt liv, en längtan att vandra med Jesus och att förberedsa sig på påskens stora glädje!

Barnperspektiv!

Att ligga på golvet och vara björnen som sover kan vara en av alla mina olika arbetsuppgifter. Igår satte sig en lite tjej på min rygg och när jag skulle upp och jaga dem i leken hängde hon fast och sa "Men jag är ju din lilla björnunge" Nu låter jag lite smörig men det bjuder på., Att få vara med en lite del i barnens liv är en välsignelse och mitt måtto brukar vara det att, det är inte bara när det är verksamhet för äldre människor som prästen behöver vara med, utan kanske mer än någonsin mitt ibland barngrupperna. Ett sätt att sänka tröskeln för att senare i livet kunna söka sig till sin församlingspräst, för livsfågor, trosfrågor dop och vigslar. Helt enkelt att människor inte ska tycka att det är konstigt att vända sig till sin präst. Vi är inte så farliga som vi ser ut!
Som präst ska man vara tillgänglig för hela församlingen och då är en stor del faktiskt barn.
Sen har vi olika gåvor, en del är superduktiga på drama, vilket jag själv är helt kass på! Min gåva är att jag tycker det är så vansinigt kul att leka!
Barnperspektivet i kyrkan är jätteviktigt, och nu förtiden ska alla kyrkoråd engagera sig i något som heter barnkonsekvensanalys. För mig betyder det inte att kyrkan ska bli "barnsligare" för även barn bär ett stort allvar inom sig och förstår mer av smärta och sorg än vad vi ibland tror.
Utan kyrkan måste genomsyras av en tillåtande atmosfär för barn t ex i Gudstjänsten och till och med erbjuda dem plats för gudstjänst på deras språk. I min församling gör vi det genom att ha söndagsskola, där superduktiga människor förbereder tid, plats och reflektion kring evangeliet för barnen genom textläsning, bön, pyssel och lek. Ofta har jag tänkt att i min barndom hade det varit kanoners att få gå i söndagsskola:)
Att vara församlingspräst är att ha med alla att göra 0-100. Vara björnmorsa för dem som behöver det och ryta ifrån som det samma när det behövs o de utsattas vägnar! Over and out..

Vem är kyrkan?

Det är populärt i organisationen Svenska kyrkan att tala om att vara på "andra arenor".  Alltså kyrkan ska vara någon annanstans än i kyrkan. Jag tolkar det lite som att kyrkan ska vara där vanligt folk är, eftersom det verkar som om att vanligt folk inte är i kyrkan.
Det låter ju väldigt bra, men min fundering är: Vem är kyrkan? Vem är det som ska gå ut och vara kyrka? Är det så att vi, vi anställda och förtroendevalde tänker att när vi är på någon annan plats än i kyrkan så är vi kyrka på andra arenor? Är de anställda kyrkan som går ut?
Jag arbetar på en "annan arena" eller tänker att det nog är så i alla fall. Har en del av min tjänst på Högskolan Väst som studentpräst. Då är det jag som på något sätt är kyrkan, eller?
Många frågor, men så här drömmer jag ibland: Kyrkan är vi tillsammans, alla döpta in i Kristi kropp! Min dröm för min älskade kyrka och organistation är att vi allt mer talar om att rusta våra döpta till att vara kyrka där dom är. På sina arbetsplatser, i sina hem, i affärn och i idrottsföreningen osv. När var och än av oss som tror går runt i våra liv från söndagsgudstjänst till söndagsgudstjänst där vi laddar upp, då är vi tillsammans kyrka. Och mer än någonsin behöver vi vara det, både i tanken men också konkret. Och för det behöver vi rustas i vår församlinggemenskap. Få kraft och mod att vara kristikropp. Däri vill jag lägga all min tid och kraft att bygga kyrka över allt där människor är!

livsnära, gemenskapsgudstjänst med ljusvälsignelse och sista smörjelsen! Stora och små får vara med förståss!

Ibland tror jag min svk kyrka blivit titelsjuk. Det är mitt högst personliga tänk i alla fall.
Jag tänker att det är väldigt bra med initiativ kring Gudstjänsten, där behöver vi till mans jobba hårt och de flesta förslag i gudstjänstutveckling kommer ur en omsorg och glädje, det är viktigt att säga.
Men frågan som jag då ställer mig när jag ser alla dessa annonserade tittlar som "livsnära" är: Till skillnad från vad då? Till skillnad från den vanliga Högmässan som är livsfrånvänd då?
Rubriker i all ära men för mig är Högmässa alternativt Gudtjänst en kvalitetsstämpel som räcker långt, den lovar inte saker som den inte kan hålla, och den håller sig till en handbok som skyddar församlingen från klåfingriga präster och andra medarbetares nycker.
Om man annonserar en gudstjänst med gemenskap, då gäller det att inte en enda kotte går därifrån och känner att ingen såg mig!
Jag tror vi ska vara rädda om vårt varumärke, även om jag inte är så förtjust i företagstermer i kyrkans sammanhang. Men i t ex högmässan vet jag vad jag får. Bibelord, lovsång, bön, utläggning av dagens texter och herrens måltid. Förhoppningsvis finns det gemenskap som församlingen bygger tillsammans. Förhoppningsvis har den här gemenskapen öppenhet för barn mellan 0-100år!
Förhoppningsvis säger prästen något bra som jag tar med mig hem i hjärtat, ibland inte, men då tar jag med mig Kristus i kropp och blod stärkt inför veckan!
Men låter inte detta bara sååå tråkigt, var i ligger förnyelsen?
Kyrkan och gudstjänsten förnyas hela tiden, det är oundvikligt! Men all förnyelse ska ju syfta till att bibeln, bekännelsen, läran och traditionen, bevaras och blir relevant i vår tid.
Och jag tror på helt allvar att den som söker Gud på riktigt klarar av lite tuggmotstånd i en högmässa, det kan ta tid att lära sig. Högmässan är som Finskt surdegsbröd, håller oss levande längre än snabba kolhydrater!