Den livsviktiga platsen

Har haft en liten melodislinga i huvudet hela morgonen. Det är en superkort barnsång som jag ska testa på Sparvarna(kyrkans förskola där jag jobbar) när vi sjunger tillsammans idag. Jag har själv sjungit mycket som barn i kyrkan, i barnkör på familjegudstjänster och när vi satt upp barnmusikaler tillsammans med kyrkans musikskola som fanns där jag växte upp på Närkeslätten. Det var många goda sammanhang att finnas med i som barn, med bra ledare, pedagoger och kantorer som man fick göra lustfyllda saker tillsammans med.
I Lextorp vill vi såklart ha fler familjer och barn i verksamhet, men vi vill också att de ska komma till våra Gudstjänster. För vi säger ju att söndagens gudstjänst är det nav som all vår verksamhet kretsar kring. När jag tänker tillbaka till barndomen och funderar på vad som skapade tro och tillgivenhet till kyrkan där jag var så mycket, och ingick i så mycket verksamhet så var det ändå till syvene sist inte det avgörande för tron. Utan det avgörande var att några av dem jag älskade mest av allt, älskade sin kyrka. De satt i bänken med mig eller på min sängkant och sa åt mig när jag skulle knäppa mina händer och hur man skulle be. Sjöng "trygga räkan" med mig tills jag kunde den utantill och de förmedlade en atmosfär av att kyrkan var en Helig plats, någonting annat en den bullarande världen utanför. För de viktigaste människorna i mitt liv, var kyrkan den viktigaste platse. Det lär jag vidare till mina egna barn, i kyrkorummet spelar vi inte på ipaden, vi springer inte hur som helst och vet du va min lilla älskade vän, man får faktiskt vara tyst och stilla och ha det tyst och stilla omkring sig. Det du! Det är väldigt ovanligt i vår värld!

Nu tillbaka till Lextorp:) Gudstjänsten är platsen där jag får ta ett kliv åt sidan. Gå in i ett heligt rum och ropa ut mitt Kyrie-herre förbarma dig - det är livsviktigt. Gudstjänsten är platsen där jag får ropa ut min glädje i Gloria - ära åt Gud i höjden. Där jag får lyssna till Guds ord och bära det levande inom mig för resten av veckan. Gudstjänsten är platsen för gemenskapens måltid med den familj som är utan etnisk, språklig eller geografisk gräns. ett mottagande av Jesus kropp, blod och nåd. Gudstjänsten är livsviktig och vi måste bli fler som talar om den i termer som livsviktig, så att fler av de små ser upp till sin farmor, mamma,pappa osv och fortsätter gå till den livsviktiga platsen.
Det är framför allt den gudstjänstfirande församlingens ansvar tänker jag, och mitt ansvar att rusta församlingen som kyrkans budbärare och inkastare!
Vi talar ofta om att kyrkan ska vara på andra arenor. Det är toppen. Men om kyrkan är alla våra medlemmar så får vi inte glömma att de redan är "där ute". De finns där och ska rustas på den livsviktiga platsen, och vara kyrka mitt i världen i vardagen!
OJ långt inlägg:) Hade gott alla!

Doptal

Träffade en dopfamilj här om dagen. Jag fick visat för mig det första barnets doptal som jag skrivit för ett par år sedan och som jag har för vana att läga ner tillsammans med dopbeviset. Mamman hade också läst igenom det och tyckte det var fint skrivet, men jag var lite tveksam när jag började läsa.
För ibland när man tittar igenom gamla alster kan man bli lite generad för man tänker att man utvecklats som präst och uttrycker sig annorlunda. Denna gång blev jag glatt överraskad över doptalet, och jag har nu läst igenom flera stycken och känner mig hyfsat nöjd ändå med budskapet och tilltalet i dem. Nu letade jag fram doptalet från drop -in dopen i våras och tänkte att jag publicerar det som ett inlägg till alla, till alla döpta som en påminnelse om vårt dop!

Doptal på drop-in dop 5/4 2014
Dopet återspeglar Guds kärlek och glädje över oss människor.
Dopet är en väg in till kyrkan och Kristi kropp, man blir medlem i kyrkan, men också en del av kroppen kyrkan, där man kan få växa och använda sina gåvor i församlingen, och där dopet ger oss en uppgift att bli Jesu lärjungar!
Men dopet är också en påminnelse om hur livet faktiskt är, en livsvandring som inte alltid är spikrak. För ingen vandrar genom livet utan att ibland göra sig illa, eller göra någon annan illa. Vi går inte helskinnande genom livet, men i dopet får vi löftet om att Gud alltid är med oss! Att Jesus alltid är vid vår sida oavsett om livet känns tufft eller härligt!
Dopet är också en resa, från mörker till ljus, där vi tänker att vi tillsammans med Jesus dör på dopfuntens botten, låter vattnet dränka oss(det låter väldigt dramatiskt) för att en ny helig människa uppstår till ett liv i gemenskap med Gud!

Och jag tror att den där rörelsen, från botten, till toppen, det är också så livet är: Både ock, både glädje och sorg, mörker och ljus, men att vi kan vara trygga i det att oavsett om vi ligger på botten och känner oss översvämmade med problem, är Jesus alltid med! Han var människa som vi, och vet hur vi har det, även på botten!

-Med dopet är det lite som att gifta sig, fast med Gud! De flesta av oss gifter sig med någon för man tänker att man vill och älskar den människan! Inte för att det är så juridiskt praktiskt! Ett enkelt sätt att fördela sina tillgångar rättvist!
Och tecknet för kärleken är ringarna på fingret. Tecknet på ömsesidig kärlek! I dopet blir vattnet tecknet på Guds kärlek till oss, i tre ljumma smekningar I faderns och Sonens och den helige Andes namn är du älskad! Inte tills döden skiljer oss åt, utan in i döden och genom den till det eviga livet!

Kyrkoåret, en bra pedagogik

I tisdags startade i Lextorpskyrkan 5 kvällar om kristen tro. Då församlingsbor, många av dem kyrkvärdar t ex har börjat en fördjupningskurs om tron och kyrkan. I går var temat kyrkoåret.
Kyrkoåret började ta sin tidiga form i mitten av 300-talet av Biskopen Kyrillos i Jerusalem. Man uppsökte platserna för Evangelierna och läst texterna, och med åren formades det också så att det vid särskillda dagar firades på särskillda platser. Pilgrimmer som besökte Jerusalem förde sedan med sina upplevelser hem. Sakta men säkert formadeas ett kyrkoår.
Peter Halldorf beskriver skeendet i sin bok "Heligt år". Kyrkoåret har heller inte en så tydlig början eller slut som man lätt uppfattar det som i vår kyrka idag. Utan bör mer firas som en pågående spiral, där vi får återkomma till samma texter med jämna mellanrum, men också fördjupas i dem.
Kyrkoåret och liturgin hör ihop, i andra kyrkor kallas året just för det "liturgiska året".
I min barndom som jag har en viss tendens att idealisera återupprepades samma mönster på ett för barn skull också pedagogiskt och förväntansfullt sätt. På tacksägelsedagen fick jag en morot eller liknande i handen. Den skulle bäras in i procession till ett välsmyckat kyrkorum av allehanda skördegåvor.
Kyndelsmäss var en sådan dag då lucialinnet åkte fram igen, fast utan en knut av glitter runt magen. Procession med ljus i handen sjungandes texten som jag fortfarande kan utantil "Vi ska vandra i ljuset liksom han är lju, vandra i guds ljus".
På palmsöndag delades det ut palmblad till samtliga. Procession och glädje över att Jesus rider in i Jerusalem.
Jag tror verkligen på återupprepandets kraft, att kyrkoårets högtider ska firas med igenkänning.
Jag tror också att Svenska kyrkan har många fina högtidsdagar som nästan fallit i glömska eller konkurrerats ut av annat som ska vara lite mer "modernt".
I Lextorpskyrkan tror jag vi har alla möjligheter att ,inte återanvända och damma av, men söka det vi redan har av skatter i traditioner och högtider för att fira vårt liturgiska år!
Kyrkoåret är en hjälp för oss att inte fastna. Vi utmanas av olika bibeltexter, men får ändå i en god rytm följa Jesu liv och trons olika utmanningar! En välbeprövad pedagogik sedan 1700år

Vart är alla förskräckliga präster?

Många gånger i uppmuntrande syfte har jag fått höra "men du är ju som alla andra" även fast jag är präst. Det är väl tänkt som en komplimang och jag försöker helt klart ta det så. Sen är det helt sant också. Jag är precis som alla andra, som folk är mest. Har både bra och dåliga sidor osv. Det jag undrar är: vart är alla de där ovanliga och konstiga prästerna? Finns de på riktigt? För dem får man ju också höra talas om, som en kontrast till den fullständigt normala präst jag råkar vara:)
Många är antydningarna och berättelserna om dessa konstiga typer.
Själv har jag, kanske då av en slump, mest träffat mycket bra kollegor. Och genom mitt liv fått träffat så många kyrkans tjänare som brinner för sitt jobb och som haft så mycket att ge.
Kanske är det nått kollektivt hjärnspöke som lever kvar från forna dagar, då prästen var en myndighet  och moralväktare,  det måste varit innan jag föddes eller nått, men det är väl bra att slänga inn en brasklapp för undantag, för ett och annat stolpskott finns det kanske som spökar än.
Annars få jag väl fortsätta undra var alla de där förskräckliga prästerna är, för här har de inte synts till!

avslut och uppstart!

I lördags förmiddag fick jag och församlingspedagogen lägga händerna på 12 konfirmander och sända ut dem i världen lite mer rustade med kristen tro som är en viktig livskunskap, och med många glada minne från vår konfiramtionsläsning. Temat för redovisningen var att "Gud sviker aldrig" och det hoppas jag att de i sina hjärtan känner och förstår. Det blev verkligen en fin konfirmationsmässa i Trollhättans kyrka, ett gott avslut.
I går var det upptakt för nästa gäng. De 10 konfirmander som ska läsa i Lextorpskyrkan. Jättefina ungdomar som nu så gott som varje vecka ska komma till vår församling för att lära sig mer om den tro som de är döpta in i.
Förutom de 10 konfirmanderna har vi en handfull unga ledare med oss i år. Det är verkligen toppen när ungdomar känner de vill vara kvar i arbetet, att de känner sig hemma i sin kyrka.
Det är sant som Åke Bonnier vår biskop säger "barnen är inte vår framtid, de är vårt nu" eller liknande.:)
Det är inte för framtiden kyrkan ska sattsa på vad det än finner angeläget att sattsa på, utan det är i varje stund och i varje möte!
Helt klart en omöjlig uppgift, men vår uppgift!
Just nu känns det ganska hoppfullt och glädjefullt att få vara präst här i Trollhättan!  Allt är inte positivt, det vore att ljuga. Kyrkan har sina problem och många är det som varje år lämnar.
Men det finns så många Goda krafter som jobbar för Gudsriket på många olika sätt, i olika åldrar, anställd som ideela och församlingsbor!