Det är ju därför jag är så ointressant och traditionen så viktig!

Jag älskar verkligen min Svenska Kyrkan, men ibland blossar kritiken upp inom mig när det samtalas om gudstjänst. Vi lever i något limbo-tillstånd mellan två handböcker och ska utifrån en massa olika alternativ välja vilka olika förslag på Helig, Kyrie prefationer osv som ska användas i gudstjänsten. Självklart har jag en massa tyckande och åsikter om vad som är bra och dåligt, användbart, och mindre användbart som jag egentligen hade önskat var helt irrelevanta! Problemet med alla val som har blivit är just detta med vilka som tjänstgör i församlingen, vem är musiker,  och vem är präst blir viktigt. Som tur är jobbar jag i ett gott arbetsklimat där taket är högt i disskutionerna, men där vi också på många plan är ganska överrens om vad som håller gudstjänsten vid liv i längden,
Det som slår mig är att valen gör det mer och mer bundet till vilka som leder gudstjänsten. Förr var det traditionen och kyrkoåret som mer satte agendan, nu blir det mer "prästcentrerat" om man så säger! Vad jag har lust till, vad jag tycker är vackert!
Jag längtar efter den kyrkan som var i min barndom, då kyrkoårets musik följdes och högtider hade sitt sätt att bli firade på, låter bakåtsträvande men det låg också en trygghet i det att man som barn blev rustad i att fira gudstjänst efter kyrkoåret.
Det ligger en sytrka i vår tradition där fokuset inte är på tjänstgörande präst eller musiker, utan på högtid, kyrkoår, textläsningar och tradition. Där jag som präst har något att träda in i med det som är min uppgift, sakrament och förkunnelse!
Det är ju därför jag är så ointressant, och traditionen så viktig så att Jesus alltid bli gudstjänstens centrum!

Tron är inte död, den har uppstått!

Vi har nu firat påsken, Jesu uppståndelse! På påskdagen var kyrkan fullsatt och jag själv som jobbade på annandagen i Lextorpskyrkan såg med glädje att många sökte sig dit även på annandagen, en dag som ofta inte har så många besökare! Och i predikan reflekterade jag lite över att uppståndelsens under sker med Matin Luthers ord i varje vårsprickning! Men också på det viset att det precis just nu är så att församlingen i Lextorp sakta men ändå säkert växer. Jesus har uppstått i det svenska samhället och den kristna tron som spåddes dö ut i vårt moderna samhälle för ca 60 år sedan har bevisats vara fel!
Det är den glädje som klingar kvar längst nu i påskens tid! En kyrka, en kristi kropp som växer!

 

"Väntande på värme vilar rot och frö, vet att våren kommer.
Varje träd och ört brister i blom på sin bestämda tid.
Kärlek med ditt ljus kom, kom och hos oss förbliv" Sv ps 204


Stilla veckan berättar om människans synd och Guds kärlek!

De närmaste dagarna, dymmelonsdag i dag, skärtorsdag i morgon och sedan långfredag ger en konkret bild av människans ondska och Guds kärlek! I dag onsdag går Judas till översteprästerna och säljer sin vän till dem för 30 silverpenningar! Kanske blev Jesus en stor besvikelse för Judas som hade höga förväntningar på honom som en riktig kung! Men Jesus blev kung på ett annat sätt och utan våld! Vi kan berättelserna om lärjungarna som av rädslar sviker Jesus, och om Petrus som förnekar honom. Och trotts detta samlar Jesus dem alla till en måltid där han stiftar ett nytt förbund med dem! Trotts deras svekfullhet, deras brister och rädsla säger han:
"Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar"Stille veckan berättar om vår skuld, vår rädsla och synd! Men den kontrar med Guds kärlek i det nya förbund som instiftas, det saliga bytet där Jesus tar vår synd på sig, upp på korset och vi får lägga vår börda hos honom och skänks det eviga livet! Vid nattvardens instiftande får de alla vara med, svikaren och förrädaren och alla de andra lärjungarna som är precis som oss!
 

Hur religös måste en präst vara nu för tiden!?

I går fick jag frågan hur religös man var tvungen att vara som präst i dag! Så hemskans religös behövde man väl ändå inte vara fick jag som påstående! Präster i dag de både syndar och dricker alkohol osv.
Min motfråga blev just den att jag undrade över defenitionen av religös (ett ord som jag i och för sig inte är så förtjust i, inget bibliskt ord heller för den delen)!
När jag får frågor som dessa ligger det ofta en snäv defenition bakom, snäv på det sättat att det är det yttre, det ytliga som räknas. Vad jag som präst visar upp för min omgivning.

Självklart är det inte helt ointressant om man lever efter att vilja följa Jesus, men det är ju lika intressant för alla som vill följa honom. Min utgångspunkt måste ju vara att jag som präst är som alla andra, och inte bättre än alla andra, hur ska jag annars kunna predika evangelium till andra om det inte gäller också mig själv. Som nya påven fransiskus svarade på frågan om vem han var och han svarade "jag är en syndare"'

Och ena sidan är det något konstigt med det där att prästen ska vara  lite bättre i världens ögon, gärna lite frommare och det ska gärna synas, när man och andra sidan ofta får höra att man är så bra för man är precis som alla andra. Man ska gärna vara både ock!
Det mest förfärliga uttryckssättet till det ambivalenta förhållningssättet inför präster, det är när en präst på olika sätt misslyckas. Då blir inte dommen nådig i världens ögon. Då blir det särskillt intressant och kommentarerna "och han/hon ska vara präst" haglar!
För det allra mesta har folk faktiskt så mycket annat att bry sig om än vad prästen gör och inte gör, och för det allra mesta har prästen fullt upp med att arbeta för evangeliet, för människor i sorg och glädje än att lyssna till hur vinden blåser och vad den viskar om!
För mig är utgångspunkten att vi alla människor är lika goda kålsupare, men vi får av nåd leva ändå, och kämpa på i vår värld för att med Guds hjälp göra den bättre! Mitt uppdrag är att tolka bibelns texter och levandegöra dem till vår tid! Att vara andra människor till tjänst och att rätt förvalta sakramenten(plus en massa mer)
Jag tror inte det finns en religös skala, utan vi är sökare de flesta av oss! Men jag brukar svara när någon frågar hur religös jag är "Asreligös":) Jag tror att Jesus dött för mina synder, besegrat döden och ondskan och uppstått så att jag tillsammans med honom fått ett nytt och evigt liv! Kan det bli mer eller mindre!?

Tron och det sekulariserade

Denna vecka har vi haft påsk-spel i kyrkan för de som går i mellanstadiet. Nu för tiden är det ingen självklarhet att barn vet varför vi firar påsk! Att centrum för firandet inte är påskkäring, haren eller äggen! Utan att det är Jesu död och uppståndelse som är centrum!
Några skolor i vårt område vågade sig till vår kyrka för de ville lära sig mer om påsken, och det är jag glad för. Läroplanen är tydlig med att det är viktigt att kunna våra traditioner och t o m hör och häpnad kunna några av de vanligaste psalmerna till våra stora högtider!

Vi lever i ett land med religionsfrihet, men ibland känns det som att det mer blir än frihet från religion, snarare än till, fasten FNs barnkonvention menar att andlig utveckling också är till för våra barn!

Jag tror inte att det kommer finnas mindre religion i Sverige i framtiden, snarare mer! Troligen inte med lika mycket inflytande(eller kontroll) från svenska kyrkan, utan från de kyrkor som finns bland nysvenskar! Risken med denna krock mellan människor som är helt sekulariserad, och människor med en tro är att klyfterna dem emellan växer! Vi har inte längre en gemensam berättelse att samlas kring! I tron ryms mycket av det som det innebär att vara människa. Därför tänker jag att det är viktigt för mig att ge mina egna barn en tro, som en grund att möta livsfrågor, brottas med livet!
Tron ger inte alltid svar på livets mening, men kan ge kraft och förståelse att orka leva det!