Att få ha andakter på de olika vårdhemmen för sjuka och gamla är en del av mitt jobb som är omistligt! Det känns både relevant och ger så mycket tillbaka i mötet med människor som bär på så många berättelser och erfarenheter! En önskan vore att få mer tid till att sitta i ro och prata med de äldre. Ofta är orden inte det viktigaste i kommunikationen, utan beröring, ett vänligt inbjudande bemötande, och framför allt musiken. på ett demensboende är det tydligt att musiken är det vi fortfarande minns när allt annat glömts bort. Därför vill jag att det ska finnas mycket utrymme för psalmsång osv.
Det är heller inte helt lätt att hålla en "bra" andakt på ett äldreboende. Människor hör dåligt, ser dåligt och därför försöker jag ibland visualisers en predikan, alltså ta med en sak eller bild eller något att tala om för att locka fram minnen osv.
Ibland tänker jag väldigt kritiskt mot mig själv "vad ska jag ha att säga dessa människor som sitter på som många berättelser och erfaranheter av livet!?
Då får man klappa sig på axeln så man inte blir uppgiven och tänka på vad jag själv kanske kommer önska mig på ålderdommen: Att det kommer en präst som läser något ur bibeln och delar en tanke, och som drar igång de där gamla psalmerna som jag alltid älskat! Han/hon tar ibland med sig ett sockentyg så att jag får ta emot Jesu kropp och blod! Märkvärdigare än så är det nog inte, och ändå så märkvärdigt när man gör plats för Gud och inte sig själv i sin gärning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar