Du är du och du duger!

I söndag inledda jag beredelseordet med en liten sång. Beredelseordet är som det låter en förberedelse inför något. Inför Syndabekännelse.
Sången fick jag lära mig av en klock 5åring som går i barntimmar, Texten som jag efter lite efterforskningar är så här: "Du är du och du duger, du är du och du duger, du är du och du duger, och du passar så bra i Guds famn! Snabb som en vessla, seg som en snigel, eller mitt emellan!"
Tanken med den sången inför en syndabekännelse(brukar inte sjunga inledningsordet annars) var att om vi vågar lite på att vi duger och att vi passar så bra i Guds famn, så lägger det en trygg grund för att också våga överlämna det allra svåraste till Gud, synd och skuld. Det onda vi gör mot varandra, oss själva och mot Gud!
Syndabekännelsen är inte till för att trycka ner mäniskor, utan för att upprätta oss. Men det är ett livsbejakande moment att faktiskt gå till botten med sig själv precis så som jag och du är! Vi duger, men vi behöver alltid göra upp med skulden så vi kan komma vidare på livsresan. Vi duger som vi är inför Gud, och vi får jobba med det vi har, oss själva!