Kristen tro är ingen flykt!

Askonsdag i morgon, och det är första fastedagen! Bön och bot är temat. Askonsdagen infördes i Svenska kyrkan 1983, efter har varit borttagen sedan reformationen. Fastan blir en period av självreflektion, kanske också en del självkritik!
Ibland möter vi kristna andra människor som ifrågasätter vår tro, och som ser det som en sorts verklighetsflykt! När jag läste min utbildning i Göteborg på grundkursen tillsammans med bl. a lärarstudenter och vi berörde frågan om livet efter döden, låg det nära till hands för några att mena att de som trodde på livet efter döden gjorde det för att trösta sig själva! Gud som nått sorts gosedjur och tröst! En verklighetsflykt!
För mig är tron precis tvärt om! Kristen tro är helt igenom livsbejakande, den tvingar mig till självkritik och rannsakan. Den väjer inte för de allra svåraste frågorna, om död och om lidande!
Kristen tro är ingen flykt, utan i den får jag möta det mörka hos mig själv, men också leva i en befriande genuin glädje över allt skapat!
I morgon börjar fastan, och många är de som tänker avstå från någonting. Mat, pengar, alkohol, sociala medier!
Men ledordet i fastan är inte "från" utan "Till" fastan är till för mer tid med Gud, tid till bön, till att öppna sitt hjärta för Gud och andra människor. Vi färdas till någonting, till påsk, till ljus! Fastan är världstillvänd:)
Inte världsfrånvänd! Så som det är med hela tron!