Jag vet att det finns fler där ute. Som jag, som gillar att prata, mycket, nästan hela tiden:) Prästsjukan som jag hört någon uttrycka det ibland. Pratarna, sånna som jag behöver öva oss på att vara tysta, påminna oss själva om att det är viktigt att släppa in andra, för man ska inte vara en krokodil som min amma brukar säga;"stor mun och inga öron" Förebilden är då snarare elefanten, Två stora öron och en mun, och fyra stabila fötter på jorden! Det är bra att ha talets gåva, det får man inte glömma, det är en gåva, men också ett ansvar! Jag läste någonstans att "Ur tystnaden föds de bästa orden" om vi gör plats för tystnaden också i våra liv får vi tid att ta ansvar och reflektera kring det vi säger!
Med åren har jag allt mer vant mig vid tystnaden som kommunikation, att den inte är farlig, att den t o m är helande, läkande. Att tystnaden ibland säger mer än tusen ord.
Dag Hammarskjöld Skriver i boken Vägmärken, "att den längsta resan, är resan inåt" den kan vi bara göra med lugn omkring oss, eller med tytnad omkring oss, detta samhälles stora bristvara. Men om vi allt som oftast tar oss tiden att resa, och lyssna inåt, kan vi lära oss långt mer än vad faktaböcker kan ge!
Det var bra det där med krokodiler eller elefanter, det ska jag börja säga också!
SvaraRadera