Allahelgona!

Vi närmar oss Alla Helgons dag och helg, och i i varje låga på våra gravar minns vi dem som vi saknar. Föräldern, barnet, bästa vännen eller livskamraten! I varje låga som brinner finns det mycket sorg och saknad, och många många tårar! Ofta hör jag och kanske stämmer jag in i den kören själv att döden har blivit allt mer främmande för oss, nästan "onaturlig", men just kring den här tiden om året stannar vi upp. Och på senare år stannar allt fler människor upp inför det faktum att vi alla en gång, precis som de nära och kära vi saknar kommer dö. I alla fall vittnar våra kyrkogårdar om detta, här i Trollhättan är kapellen och kyrkogårdarna fulla med ljus och med människor! Det ligger något positivt i det och jag hoppas också att allt fler ljus får vittna om det sanna ljuset Jesus Kristus till alla de människor som förlorat hoppet och tron.
För i varje låga brinner också ett hopp om att livet till slut är mer än aska och mull, ett hopp om återförening och återseende!