Jag konstaterade precis för en kollega att svenska kyrkan är som min bebis ibland, och jag vill ju inte att någon ska tycka min bebis är ful. Men jag hoppas att jag trotts det kan se med sunda ögon på delar av den utveckling som sker i SvK. Det har varit mycket diskutioner efter Ärkebiskopsutfrågningen, då det svävades lite på svaren kring frågor om jungfrufödsel och och om Jesus var en sannare bild av Gud än Mohammed. Förmåga av oss troende har blivit lite frågande om vår främste företrädare för kyrkan inte tydligt måste stå för den tro som vi bekänner varje söndag i vår Gudtjänst!
Så jag står frågande, orolig och lite vilsen inför framtiden. Lite ödesmättad stämning inför detta biskopsval faktiskt, men samtidigt är kyrkan mig så kär, och jag vill inte delta i en gnällkultur så som det ofta blir på sociala medier. Men jag tror att vi som kyrka, anställd ideel, eller troende måste rycka upp oss kring de teologiska frågorna och föra ett samtal kring tro, trosbekännelse, vad omfamnar vi teologiskt i vår tradition och vad brottas vi med. Har traditionen alls någon roll i kyrkan idag,. Och då menar jag inte tradition som att återupprepa gamla ord och formler utan tradition som gestaltar levande tro för människor som är lika i själ och hjärta för två tusen år sedan till i dag och in i framtiden. Tycker tradition fått en dålig klang i kyrkan idag, kanske är det en missuppfattning av mig,.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar