"Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den"
Det är Heliga Birgittas bön så som vi känner igen den. Orden är hämtade ur hennes uppenbarelser, ett samtal mellan en pilgrimsvarndrare och Gud. Det är alla helgons dag, och vi påminns om både kända och okända förebilder i tro, desom trampat vägens damm före oss.
Pilgrimsvarndring har med åren blivit allt mer populärt, att varandra med ögonen riktade på vägen, men blicken också riktad inåt, den vägen som går mot vårt eget hjärta, och den vägen kan vi alla trampa på även när vi inte lägger så många mil i benen.
Det är alla Helgons dag och då kan vi tänka på att Birgitta precis som alla andra fick kämpa hårt på sin livväg, precis som för oss alla var den långt ifrån spikrak! Hon stötte på patrull både hos påven och det svenska kungahuset. Jag tänker att hon många gånger ur djupet av hjärteroten fick be med orden " Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den"
Jag tänker att vi som kristna oftast är ganska villiga att vandra den väg som Gud visar oss, att vi har viljan, vi är inte alltid ovilliga. Därför är Birgittas bön en bön för krissituation i tron, när vi står och stampar! Vid alla helgonatid tror jag många av oss som mist någon nära kan påminna sig om hur man stått och stampat, tvivlat på vägen, eller att det överhuvudtaget finns någon Gud, och om Gud finns så är han inte särskilt god i alla fall. Då tänker jag att Birgittas bön är en bön ur suckande hjärtan som säger "Here visa mig din väg, och görlig villig att vandra den"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar