Gärningslärans återkomst

Det är bra att ransaka sig själv, och när det gäller kritik börja med sig själv.
Det finns en tendens hos mig men även hos andra präster i predikan att lätt hamna i en gärningskristendom.
I fastetid talas det om att hjälpa andra, att ge av sin tid till andra och att vi som kristna har som största uppgift att se och hjälpa vår nästa. Det är i sig gott att hjälpa varandra, hjälpa de svaga och utsatta, men vi får aldrig glömma att predika att vi alla människor är hjälplöst svaga och utsatta och att det är därför vi behöver Jesus!
Vi kan tycka om oss själva och i ett värdsligt perspektiv att vi har mycket av rikedom och välstånd som vi ska dela med oss av, men vi får inte glömma den källa som vi alla behöver dricka ur, där alla människor törstar och längtar oavsett vilken världsdel vi lever i och vilket välstånd vi lever av.
Jesus dog på korset för alla människor, även för den som har och äger allt och i sin hjälplöshet är så svag att den inte klarar av att använda sin rikedom för att hjälpa sin nästa. För hade vi inte varit svaga och hjälpalösa så hade vi inte behövt Jesus, och det behöver vi ständigt påminnas om.
Luther säger det så väl: "Goda gärningar gör ingen kristen. En kristen gör goda gärningar."
Vi ska sträva efter det goda! Men ur ett själavåradande perspektiv behöver jag veta att allt inte hänger på mig! Jag räddar inte världen, det gör Jesus, och till honom får jag komma!
Detta är bara några reaktioner på saker jag hört, en uppmaning till läsaren är att lyssna och återkoppla om några predikningar senare. Hör ni samma som jag? Vägs gärningarna upp av nåden osv?

Allt gott och fortsatt fin fastetid!