Två saker!

Ibland är tankarna lite splittrade, jag knyter inte ihop trådarna i slutet liksom.

Våren som nu börjar övergå i sommar är för mig den bästa tiden på året! Man lever fortfarande i förundran över hur vackert det är, det upphör inte att förvånga. Det gröna har inte blivit semesterns vardag. Och det är fortfarande så att det bästa(om man gillar semester) är att vänta! Man lever i underbart nu, som ska bli underbart sen också! Grönskan vittnar också för mig om uppstånmdelsen, detta fantastiska att det som såg dött och fruset ut växer till liv igen! Som jag läste i en bok att ”Gud lyfter lite på slöjan för oss till evigheten” Man kan få en föraning om hur det kan vara: Smekande ljummen vind, eller solvarma klippor!

Om en stund ska kyrkans förskola sparven få utgöra lunchandakten. Jag brukar sjunga och spela tillsammans med dem en gång i veckan. När vi talade om deras medverkan vid fikat för en stund sedan var det någon som sa något som jag tycker är så härligt med barn. Något i still med ”det viktiga är ju inte hur de sjunger/låter utan att man får se dem där i kyrkan”
Tänk va härligt att vara barn, att man ser på barn på det viset: helt igenom älskade, sedda för att de är där oavsett vad de presterar!
Det kanske vi borde öva oss på mer när vi ser på varandra både som vuxna och barn, eller som Guds barn!