Bön

Min 6åring är inte så lik mig alls som barn. Hon reflekterar mycket om det som hon möter varje dag, och mycket av det hon möter är kyrkan, Jesus, Gud, liv och död. Här om veckan bad jag en kort bordsbön och vi kom att prata om bön. Lillan konstaterade att "jag ber bara när jag behöver" teologen i mig gick igång på alla cylindrar och tyckte att det lät spännande så jag bad henne utveckla sitt resonemang!? Det utmynnade i konstaterandet att "be när man behöver" är när barntimmefröken säger att barnen och fröknarna ska be! Jag kan le över tanken att det är lite på order då barnen tycker att de måste be!

Ibland i olika debatter pratar man om att barn måste få välja själva tro och ideologi, det är i alla fall skolverkets intention i skolaplanen. Det får inte på något sätt vara konfessionella inslag i undervisningen.

Som förälder och kristen behöver jag som tur är i mitt hem inte ta hänsyn till det! Jag är glad för att mina barn får finnas i sammanhang där människor ber, för det är en övning i många eftersträvansvärda saker. Bönen riktar såklart fokus till mig och mina egna bekymmer, men den drar också fokus till den värld som finns runtomkring mig, människor och natur. Den drar mig ur min inkrökthet när jag ber för andra, jag tror om de som sitter i riksdagshuset skulle ha en obligatorisk timme bön eller meditation så skulle beslut fattas till det bättre.
Bön är också ett tillfälle att öva sig i att sätta ord på det som rör sig i mitt inre,  en övning i att våga närma sig sina känslor.

Jag är glad att mina barn får lära sig att be, jag tror att det gör dem mer emfatiska och självmedvetna!