Hugsvalelse!

Någon sa till mig en gång att präster och läkare är dom som är mest rädda för döden!
Själv hoppas jag innerligt på en långsam och naturlig nedrustning av kroppen, att jag kommer bli så gammal, trött och skröplig så att döden som alternativ inte känns helt fel i alla fall!

Jo lite rädd är jag i alla fall för döden, eller är det så att jag faktiskt så hemskt gärna vill leva!
Lästa ur en predikan av H.Schartau där ordet Hugsvalelse fanns med, ett ålderdomligt men vackert ord som syftar på lindring och tröst. "då Gud för Jesu blodiga försonings skull förlåtit synderna och med sin helige Andes hugsvalelse borttagit den dödsångest, varmed samvetet varit kvalt"
Helig Ande ingiver oss tröst och lindring inför vår rädsla för döden, det är gott att veta för alla oss som inte tänker på döden som den stora språngbrädan till himlen, utan med darrande ben helt ofrivilligt varje dag närmare oss den språngbrädan.

I kyrkan går det parralella spår om hur vi tänker kring vårt eviga liv och vår uppståndelse:
Kommer vi till himlen direkt när vi dör? Eller ligger vi i våra gravar och inväntar evighetens påsk?

Det första känns enklast inom den pastorala omsorgen när man får frågor från sorgehus, men den andra lever sitt liv i våra söndagliga texter! Hur ska man tänka?!
Tiden är relativ tröstar jag mig med, en dag som tusen år, allt sker samtidigt!?

Många frågor, inga svar:) Hugsvalelse något att längta efter...